6:te Julit, och här hette det på ett ställe ganska vackert: Naar Julisolen skinner Paa deiligt Vand og Strand, . Dens Glands med store Minder Omstraaler Folk og Land. Kammarherre v. Jessen, som hade ordet, föreslog skålen för: Den 6 Juli, den tappre landssoldat, dess härvarande representant, krigsministern, och för de fallna hjeltarnes minne. Härför tackade krigsministern, synbarligen rörd. — Den derpå följande sången för Danmark slutades med: Og vift med Bögens grönne Slör Til Nordens Mend och Nordens Moer En Hilsen over Sundet! Så följde sånger för Jutland, för Slesvig och till slut för Landtbrukaren. Alldenstund dessa anteckningar egentligen äro egnade åt landtbrukare, är det kanske på sin plats att återge den sistnämda sången, hvars rubrik är: Skaal for Landmanden! Man hörer siges tidt af dem, Som er paa Himlen kloge, At Jorden först er tryllet frem Blot af en simpel Taage, Som snart sig rulled til en rund, Men raa og vildsom Klode, Hvor Mennesker og Östers kun Omkring ved Stranden rode. At nu til Formad Östers fik (Og til Desert) paa Skallen, Det blev de gamle Fedres skik, Og god maa vi vel kalden; g Men Stegen? — ja det kunde ej Opfinde nogen anden, End Venner, som paa Livets Vei De traf at slaae paa Panden. Men see! da bleve Landmend til Og flux de Alting lave: De jevnede den Jord saa vild Og bedre Form den gave; De opfandt Oxer, Grises Flok, Kort sagdt — af Dyr en Skare, Hvoraf man kunde zede Nok Og sine Venner spare, Naar Jorden hevder nu sin Plads Som glat og proper Klode; Naar Venne-AEderi-Kalas Er gaaet reent af Mode; Daa kan man sikkert stole paa, Det skyldes — nzest Vorherre. — Os Landmend kun, og derför maa Vor egen Skaal det vere! Ännu en sång afsjöngs, men icke efter utdelade verser, ty församlingen kunde den utantill. Det var Kung Carl den unga hjelte, som dånade i salen, och efter hvars afsjungande professor Jörgensen föreslog en