Grefve Fortiguerra, som måhända är en måttlighetsvän, förklarar sig med nöje vilja dricka ett glas sockervatten, och trion aflägsnar sig med allsköns ceremoni. Paolo, som under de sista tio minuterna ojort allt större och större ögon; Paolo, som frågat sig sjelf huruvida han bevistade uppförandet af en komedi eller ej, drar nu ett djupt andetag. Och, sanningen att säga, vöra mrs Jones och — miss Lavinia så med. Men dagens börda är ännu icke aflyftad. En: betjent anmäler mr och mrs Piper och den sednare träder in med stor hänförelse, Miss Jones försöker nu komma undan, genom att uppgifva det hon måste träffa en person, men mrs Piper vill ej höra talas om någon dylik ursäkt; hon behöfver tala med miss Jones; hon förklarar sig hafva några planer på miss Jones, hon måste rå om miss-Jones helt och hållet. Kanske blir mrs Piper blott så mycket ifrigare, då hon finner att Paolo ser mssnöjd ut. Det är ingentirg annal alt göra, än gifva vika. Paolo stiger upp och tar afsked — Lavinia följer honom under många ursäkter till dörren och hviskar der ett vänligt löfte, att klockan tolf påföljande dag komma och sitta för sitt orträtt. Med denna lilla tröst attfröjda sig åt, aflägsnar sig Paolo. Han visste icke hvart han skulle gå, han visste ej hvad han skulle taga sig till. För första gången i sitt lif hade hans arbetsrum ingen lockelse för honom, och ej heller hade han håg för Thorntons sällskap — hittills hans nödhamni stormiga stunder. Detfanns blott en person, efter hvars samtal han kände någon längtan och det var hans vän Salvator, som för närvarande icke hade något eget hem; men hvar skulle han få rätt på honom? . Det var som att söka en fogeli skogen. WL. ak : ; Ha ick rätt: framåt Pineio, under, det han tänkte för sig sjelf: Hvar tusan kommo den der teatraliska grefven och den löjliga dockan, chevaliern, ifrån? .. Hur kom det till att han föreföll så löjlig? Var det derföre