Aftonbladet – 19 juli 1861, sida 3

1 oändlighet, det kan 1 vära domkapitel förskaffa oss nya upplagor af de fordna irqvisitionerna. Om t. ex. i ett sällskap, hvilket är lifvadt af de upplystes nu för tiden religiösa fördragsamhet, en främmande trosbekännare tillfrågas om sin religions afvikande lärosatser, och företager sig att utveckla dem, eller låter inleda sig i ett förklarande samtal om dem, så skall han ju kunna beskyllas för att hafva hållit föredrag, eller att vilja förleda andra, eller för att vara en emissarie, eller för att hafva missbrukat sin religionsfrihet — allt förbrytelser, som kunna sätta hela hans trossamfunds tillvaro i Sverge på spel. Om någon vår svenska kyrkas bekännare, som både lärer och kan sjelfständigt uppfatta bibeln, anser sig hafvai densamma funnit något, som strider emot eller icke ger stöd åt vår kyrkas dogmer, och sådant öppet och oförstäldt erkänner, så skall han kunna anklagas för att utsprida villfarande lärosatser, och sedan förlora sitt embete och blifva slagen på plikt eller, der han ej gitter plikta, varda hållen i fängelse. Oaktadt alla utan undaotag uppmanas att flitigt umgås med Guds ord, skall således bibeln väl få läsas, men icke studeras, icke begrundas. Oaktadt den särskilda uppenbarelsen skall vara så tydlig, att hvar och en sjelf deri skall kunna finna hvad han till sin salighet behöfver känna, skall dock den, som tyder bibeln annorlunda än kyrkan, eller som deri omöjligen kan finna en eller annan för kyrkan vigtig trossats, varda hårdt straffad. Sådant är hvarken konseqvens eller frihet. Dessutom måste väl stadgandet om ansvar för den, som förkunnar eller utsprider villfarande lärosatser, dragas derhän, att främmande trossamfund icke skola få, ens till tjenst för sina egna medlemmar, sprida eller från trycket utgifva religiösa under visningseller uppbypgelseskrifter, ännu mindre några stridseller försvarsskrifter. Vi äro således fortfarande dömde till samma brist på luftvexling inom kyrkan om förut, och våra teologer äro hädanefter som hittills förvissade om att ensamme få hafva ordet. Det är dock ingen konst att försvara sig, der ingen får anfalla en. Menskligheten har föga nytta af att våra teologer få tvista om, hvilken verkan dopet ännu kan hafva qvar hos den ur döpelseförbundet fallne, när ingen får, vore det än blott för att på tillfredsställåhde sätt vederläggas, ifrågasätta hela dopet såsom sakrament i T kyrklig mening. Låtom oss sedan se till, hvad inflytande i öfrigt sådana lagar kunna hafva på det vetenÅ skapliga och tankelifvet inom vårt land. Om våra universiteter vore rent vetenskaplliga inrättningar. så borde äfven de teologiska lärarne vid våra akademier få eller T kunna icke blott forska fritt, utan äfven fritt och obehindradt bekantgöra de resultater, till d hvilka de kommit, äfven om dessa stode i strid med kyrkans dogmer. Men låt vara att våra teologiska fakulteter uteslutande äro prestbildningsanstaiter och således måste vara kyrkliga och försedda med presterliga lärare, så hafve vi äfven andra fakulteter och vetenskaper. Men, få de bland våra professorer, som icke äro eller behöfva vara prester, fritt forska och fritt belysa eller orda om sina forskningar? Långt derifrån. Den ene som den andire måste af fruktan för embetets förlust m. m. återhållas, der han kunde finna sig; hågad eller i stånd att på grund af filolog iska, arkeologiska, historiska, naturhistoriska eller mådicinska forskningar eller upptäckter bevisa att verlden är äldre än almanachan. medgifver, eller att den tillkommit och urctvecklat sig annorlunda, än 1:sta Mosebok medgifver i afseende på ska: pelsen, och än. vår dogmatik medgifver i afseende på arfsynden. Att bekantgöra eller försvara sådana. upptäckter vore ju att utsprida villfarande lärosatser och att, störa auktoritetstrons tillit till kyrkan, Gudz Församling thermed at bekymbra eller förarga.? Det besymnerligaste är dock, att man vid sidan af sådana lagar anser sig hafva eller kunna hafva filosofiska lärostolar. Filosofiens innersta väsen och tillvarelsevilkor är ett fritt tankelif, som utan andra band, än tänkandets egraa lagar, åtminstone vill, om det än såsom menskligt icke fullständigt kan, genomtränga både Guds väsen och verldens, famnia tid och evighet, och göra deras innehåll till sina egna erfar nheter. Det finnes mången vetenskap, som kan blifva för det materiela lifvet nyttigare, detfinnes måhända någon, som kan göra menniskan lika from, men det finnes ingen, som sätter menniskoanden i stånd att med så starka vingelag röra sig i tankens omätliga rymder, ingen, som så måste ingrediera i alla andra vetenskaper, så vida de vilja göral: skäl för detta namn, det finnes icke heller någon, som i och för sig kan blifva så tafatt och ofruktbar, om man med sådana lagar, som de här ifrågavarande, klafbinder: den. Förbjuder man filosofen atttänka annorlunda, än i öfverensstämmelse med det) kyrkliga systemet, så gör man hans vetenskap till ett narxi och förklarar med henne den fria tanken biltog inom fäderneslandet, I under det att man likväl icke blott säger sig tillåta, utan genom särskilda lärostolars inrättande anbefaller idkandet afl filosofien såsom vetenskap. Med nu gällande lagar iviskränker man våra filosofer till filosofiens historia, litet Jogik samt rättsoch samhällslära, äfven dessa naturligtvis med försigtighet behandlade och så, att man icke kommer de kyrkliga privilegierna för nära. Det är genom sådana lagar man tvingar filosofien att blifva ett torrt och krångligt definierande i stället för ett mäktigt och klart tänkaride. RK I Och hvad. särskildt logiken angår, och lehuru det vill vara ar omätlig vigt att icke åra sn SG ye sa ÖR OO TA