Aftonbladet – 19 juli 1861, sida 2

mans med en af naturen bred och hög önR — blefven ännu högre genom full. omlig skallighet, gaf honom ett utseende af djup visdom, som skulle hafva anstått en utmärkt diplomat. Ehuru han var fulle sextio år, såg han knappt ut att vara femtio. Han bar djup sorgdrägt. Ej fullt fem fot lång, men utmärkt väl bildad och af symetriska proportioner, val Cavaliere Martuceci den täckaste lille blonda man, man kunde se. Oaktadt det fina gyllne fjunet på hans öfverläpp, omsor sfullt hop vridet en eroc, skulle han lätt vid första åsynen hafva blifvit tagen för ett förklädtfruntimmer, så qvinligt täcka voro de små, mjuka händerna, den lilla foten, de röda läpparna, de friska kinderna, de rosenfärade örsnibbarna,; det noggrannt benade, jusa håret, och den silfverklara rösten; de små guldringarna han bar i öronen bidrogo ännu mer att öka illusionen. Hans drägt. af utsökt smak, var så putsad oeh prydlig, som om han hade blivit ditburen i en ask och i tamburen upptagen derur. Hans nedvikta skjortkrage föll öfver en halsduk af satin, hans manchetter, hopfästade med korallknappar, omslöto handlederna så väl som om de varit målade och intet enda af de otaliga — nästan osynliga vecken på hans skjortbröst, voro det Tage skrynklade. En mikroskopisk stjerna, fästad vid. en mikroskopisk kedja, hängde vid ett af knapphålen 1 hans frack. Samtalet, eller rättare sagdt samtalen — ty grefve Fontiguerras fördes på engelska och synnerligen med mrs Jones, medan Cavaliere Martuccis, på italienska var för miss Lavinias nöje och trefnad — samtalen, säga vi, afbrötos blott för ett ögonblick genom Paclos inkomande och presentation för de fremmande herrarna, men återtogös genast. Grefven fortfor att afhandla den numera i Rom residerande exkonungens af Bayern, Ludvigs, dygder, talanger och sans facon, och hvilken monerk tycktes vara en grefvens synnerligen goda vän. Chevalieren, å sin