Aftonbladet – 19 juli 1861, sida 2

Då Paolo genom den enskilda korridoren hade kommit in i Lavinias atelier, fann han der ingen menniska, utom miss Jones kammarjungfru. Hon väntade på honom med en helsning från de båda damerna, för att säga honom, det de hade främmande i salongen och för att på det enträgnaste bedja honom komma ditut. Paolo skulle gerna velat komma undan, men som vanligt hindrade hans blyghet honom, och ännu medan han inom sig tänkte på huru han på ett passande sätt skulle kunna fly, tillslötos salongens dubbeldörrar efter honom och han undergick en presentation för grefve Mendez Fortiguerra och Cavaliere Martucci. Som läsaren torde påminna sig, hade denna Cavaliere Martucci sammanträffat med familjen Jones i Florens, der lofvat uppsöka dem i Rom och att göra den bekanta med en vän till sig, en romersk ädling. Båda två voro vackra karlar, hvar och en på sitt sätt — grefvens och chevalierns utseende erbjudande den mest öfverraskade kontrast. Grefven var ingenting till hälften; han var mycket mörk, mycket lång och af en kraftfull gestalt samt hade en stark basröst. Hans drag, ehuru vackra och regelbundna, voro för markerade att kunna kallas behagliga; hans krökta näsa var isynnerhet för stor och hans välformade, liffulla läppar: ett beau idefal af sinnlighet. En blå skuggning omkring munnen och på den välrakade hakan vittnade om en stark och tät skäggväxt. Hans umgängessätt och konversation voro verldsmannens — de voro på en gång lätta och värdiga, måhända något för högtidliga, ty stundom tvingades man ovilkorligt att tänka på teaterns padre nobile. Då han höll si stilla, hvilket sällan var händelsen, hade grefven ett sätt att gömma hakan inom en ovanligt hög och styf halsduk, hvilket tillsamTorerE KAPITLET. Paolo erfar en kärlekslös bitterhet.