Aftonbladet – 18 juli 1861, sida 2

enheter på sednare tiden olyckligtvis untiderkastade. Tilföljd af det fröktÅ lösa äflandet att vilja underhålla en störrej, lotta af linieskepp, än landet rimligtvis kant. bekosta, jemte alla dertill hörande dyrbaraj. etablissementer, har man Iålit den nya tiden ig a sig öfver hufvudet samt befinner sig nät plötsligen i den sorgliga belägenheten attj, bafva så godt som intet, då man medelst. ett klokt användande af förhandenvarande, i. im älven, små, resurser, åtminstone kunnåti, faran hafva något. Fastän erfarenheteni det österjändska kriget 1854—1856 på det afgjordaste uttalade sig emot vidare användande af seglande eller med auxiliärmaskiner försedda artyg till Krigsbruk, lät förre statsrådet Ulner af nämnda äflande förleda sig: att ramlägga planen till det s. k. apterandet (förseende med auxiliärmåskin) af de hitalls varande segelfartygen samt till bygsandet af nya efter samma modell, blott ör att det skulle kunna heta att Sverge ortfarande underhölle 8 linieskepp med tillrörande antal fregatter och -mindre fartyg. Lyckligtvis hindrades denna: plans utförande tf le gros bon sens? hos de 1856 —58 samlade ständerna, hvilka i stället beviljade melel till nybyggnad af en ängfregatt, hvilken sedermera, till följd af den. vanliga missräkningen i byggnadskostnåderna, måste föränAras till!en 20 kanons ångkorvett, som för den maste framtidens förmodligen är det endå verkligen krigsdugliga fartyg Sverge eger. Den nuvarande sjöministern, statsrådet hnemark, som sett det olyckliga öde de sdesta dylika förslager före honom haft, wodde sig göra bäst i att ej riskera kritiken öfver och misslyckandet at ett sådant, hvarföre han iakttog en fullkomligt passiv hållning samt åtnöjde sig med att i hjelpigt skick underhålla ell den materiel som janns; han föreslog vid sista riksdag för den följande statsregleringen blott två femtedeia af byggnadssumman för en ny ångfrezatt, hvilka: äfven. beviljades. Men nutiden illåter intet stillästäende, uppfinningarne bjuda imperatoriskt ett beständigt fråmåtskridande. Detta fick äfven statsrådet errara, då han i riksdagens elfte timma måste hålla till godo med den. förargliga fingervisningen af en brukspatron, ledamot af borgareståndet, att, då segelfartyg bevisligen äro obrukliga till krigstjenst, det gagnar till alldeles intet att underhålla hvarken: dem eller de för dei inrättade etablissementer, atan att de medel, som hittills derå blifvit använda, vida fördelaktigare kunde användas till nybyggnad af tidsenliga fartyg. Denna fingervisning funno ständerna genast så 1 ögonen fallande, att de, utan långt betänkande och trots den vanliga oenigheten i militära frågor, samfäldt öfverenskommo om en framställan till K. M:t, det en utsedning af saken måtte ske. Äfven dennå sång, liksom den förra, måste således ständerna för sjöministern påpeka det lämpliga systemet för sjöförsvarets ordnande. Vi kunna omöjligt föreställa oss, att det inom flottan skulle vara en sådan brist på sakkunniga män med ögonen fullt öppna för iidens fordringar, att man vid besättande af less högsta embete måste taga sin tillflykt ull mindre lämpliga personer. Men förhållandet är sådant, att der verkliga kunskaper samt duglighet och erfarenhet finnas, ler finmes älven sjelfständighet, och denna genskap är just den värsta nageln i ögat vå den nuvarande regimen. Ett statsråd, behäftadt med nämnda egenskap, har aldrig i längden kunnat bibehålla sig på taburet ten. Detta är bekräftadt gånom alltför talrika exempel, att man kan tvifla derpå. Det skulle nu, för att återkomma till saken, för statsrådet Ehnemark synas varit ringa svårighet underkastadt, att på grund af de noggranna rapporter, som reguliert inlöpa angående materielens tillstånd, göra sig ett begrepp om, hvilka fartyg som bordtutrangeras, eller hvilka, till dess en lämpligare materiel blifvit i ordning, för öfningarnes apprätthållande fortfarande bordt underhållas. Om dessa rapporter ej ansetts tillfyllestgörande, så hade en liten besigtningskommission af skickliga sjöoffieerare sannolikt inom kort tid utredt saken, hvarefter statsrådet, såsom den hvilken bäst var i stånd att infordra och bedöma alla behöfliga upplysnivgar, kunnat uppgöra förslag till materielens ordnande: Men den tiden är förliden; då Sverges statsråd sysselsatte sig med vigtiga organisationsoch förvaltningsfrågor. De hatva dertillicke mera någon tid för de s. k. löpande föremålen, d. v. s. den massa af småsaker, hyilkas afgörande regeringen envisas att vilja bibehålla för sig, då det ganska lätt kunde skötas af kommunerna eller underordnade myndigheter. När derföre nägon vigtig fråoas behandling, till följd af allmänna opinionens eller ständernas alltför efterhängsna påtryckning, icke längre kan uppskjutas, skrider man, såsom redan förut af oss är omnämndt, till nedsättandet af en komitå, som skall utreda: frågan. Men man aktar signoga, vid valet af. dess medlemmar, att taga sådana personer, som bråka eller yrka på genomgripande förändringar. och reformer, hvilket tyvärr vanligtvis är fallet med dem, som mest tänkt sig in i saken. Man tager i stället, jemte några pålitliga fackmän, åtskilliga beskedliga personer ar allehanda yrken, som ej ha reda på frågans beskaffenhet och som med stor möda måste sätta sig in i dess allraförsta grundprinciper, men dock alltid naturligtvis i de flesta hänseenden blifva underlägsna sina medkomiterade. Sedan sålunda alla genomgripande omhvälfningar äro förebyggda, gör man några mindre medoif vanden, så att det hela skall 1å utseende af ett framåtskridande, hvarefter utlåtandet framlägges för konung eller ständer. Under tiden har intresset svalnat, den i det hel: för stora politiska frågor likeilliga. mana r stora politiska frågor likgiltiga mängden blir nöjd med de skenbara medgifvandena — och det tadlade systemet qvarstår till sina fanta dalar AE AR hanns nde fr beg frå FR dk I RA ER Rn PE a Aj Rn VANN hpl rn EF AY rr Pn, SN a EEE DR (YA pe Ch Sr tr