Aftonbladet – 18 juli 1861, sida 1

lan, af fröjd och nedslagenhet, intet okufligt begär att förtro den älskades namn åt bergens, och dalarnas eko — af alla sådana välbekanta symptomer af den ljufva passionen var han ännu alldeles oerfaren. Han kände sig lika sansad, lika sällskapslik som vanligt, och ej det ringaste fallen för att sucka och utgjuta tårar; icke heller kunde han skönja någon förändring i sitt sätt att bedöma förhållandena. Att han högligen beundrade miss Lavinia, det medgaf han. otvunget; men Mortimer beundrade henne äfven, och Mortimer skrattade dock åt tanken att han skulle älska henne. Att han fann ett stort nöje i hennes sällskap var sannt, men icke mer än som var förnuftigt, ja, troligtvis ej ens mer än hvad han skulle finna i hvarje annan bildad och ä.skvärd. qvinnas närhet. Just nu till exempel hade han ej sett henne på två hela dagar, men ändå bade tiden icke förefallit honom lång. Han skulle visserligen bli glad att återse henne, ed icke var han derför färdig att slita af lott för ve otålighet. Han medena hafva ör håeor renne hvad han ej skulle ve ra des örlrätt dd — åtagit sig att måla henmek vit ER åtagit sig det med glädje, köa: modell ran ock aldrig förr haft en så ys del, och han var icke konstnär förgäfves. Beundran och likstämmiel u icke kärlek? ikstämmighet voro jj Hå till vida var allt godt och väl: dock fanns der en mörk punkt att reda, någonting som ej passade rätt väl tillsdmimans med den byggnad af beundran och likstäm. mighet, som han så nätt hade uttänkt — vi mena den häftiga förskräckelse som han hade erfarit i Colisenm för miss Jones skull och den oemotståndliga ingitvelse. som då hade drvitvit honom att handla, Han kunde ej I neka att hvad han i den stunden hade kännt