. hafva utsett till sina utomordentliga sändebud: i Så mycket mer tro vi oss berättigade, att såsom t ) oersättlig beklaga förlusten af män, som till sitt I lefnadsmål haft pånyttfödelsen af ett helt folk -— ; och i sanning förtjena dessa män sorgen aficke t) blott ett utan alla folk. i Men är väl sorgen den enda heliga förpligtelse, i, som en sådan stor mans graf ålägger oss? Nej. .j ingalunda — att hängifva oss blott åt sorgens -; overksamhet, det vore i sjelfva verket den bittraI ste kränkning af både hans minne och hans höga kall — det vore uttrycket af vår egen misströi stan om mensklighetens framsteg. I Ofta uppträder väl den store mannen för oss Hlika oförväntadt som en meteor, men låtom oss I dock aldrig förgäta att han icke desto mindre är ett alster, en verkan af sin tid — ett slags spei gel, som uppsamlar och återkastar alla de spridda i ljusstrålar, som utgått från både föregångare och samtida. Under annat vilkor skulle han blifva oförstådd utan ingripande inflytelse. Förlusten, minnet af en Cavour ålägger oss då, utom sorgen, i främsta rummet pligten att egna vår uppmärksamhet åt de egenskaper, som gjorde honom sitt höga kall värdig, som gåfvo honom den skarpblick, hvarmed han förmådde genomskåda mörkret, som lärde honom att välja både sättet och tiden för handling, som skyddade honom lika mycket mot de förvillelser, till hv ka framgången lätt leder, som mot den modlöshet, hvilken vanligen följer motgången ispåren. Grefve Cavours ungdom egnades företrädesvis at de s. k. exakta vetenskapernas. studium för vinnande af anställning vid geniekåren. Några irs tjenst såsom officerare vid fortifikationenlärle honom att öfva den militära disciplinen, ordningen och lydnaden. Men redan med ungdomens hela värma hängifven åt sträfvandet för Italiens pånyttfödelse, fann-han sig snart af fosterlandskärleken tvingad att lemna den offentliga tjenstebefattningen, hvars åligganden syntes oförenliga med de åsigter han hyllade. Han drog sig då tillbaka till landtlifvets lugn, och begaf sig derefter till utlandet, der han egnade sig åt allvarliga studier af statsvetenskaperna från så väl pohtisk som ekonomisk synpunkt. Mest uppehöll han sig härunder i England, hvars folk och författning tilldrog sig hans tillgifvenhet och beundran. Utrustad med en sällsynt observationsförmåga rstod han ej blott att väl samla tillförlitliga inkttagelser och väl granska dem innan han bildade sitt omdöme, utan var derjemte en mästare ati denna genomträngande skarpsinnighet, som appsöker alla svårigheter af den fråga, som skall iösas, och alla möjli a sätt, hvarpå den kan löas, och med denna skarpsinnighet förmådde han fia närma sig till verkligt förutseende. Frasen, med dess vädjande till känslosvallet, tillhörde ej hans rustkammare. En outtröttlig rksamhet, den mest omfattande och noggranna sännedom af alla ställningar och förhållanden, len skarpaste förmåga att djupt, grundligt och ande bedöma dem, en utomordentlig själ:närvaro och fintlighet att bemöta alla inkast, ctt mätt, tydligt, lugnt föredrag, som dock ej sakde sin humor — se der de vapen, med hvilka lenne diplomatiens och parlamentsdebatternas Garibaldi tillkämpade sig sina segrar. Vi behöfva icke erinra om fosterlandskärleken hos en man, hvars hela lif var helgadt åt sträfvandet att bereda ett gemensamt fosterland åt alla italienare. För att verkliggöra detta sitt älsklingsmål, var han alltid den varmaste befordrare af sociala framsteg i alla riktningar, och inga:unda tveksam i valet af de medel, som kunde främja hans afsigter, men ofta uppträdde han lock som den afsvurnaste fiende mot dessa våldsamma skakningar, dessa utopier af nivellörer, som, enligt hans egna ord, aldrig förstått annat, än att i grunden förderfva de högsta och ädlaste saker. En man med grefve Cavours brinnandelfosterlandskärlek, bestämda åsigter och fasta karakter. hedrad af sin monark med det höga förtroendet utt bestrida efter hvarandra befattningarne af minister för handeln och marinen, för finanserna ;ch för utrikes angelägenheterna samt af konseljpresident -— kallad af sina medborgare att inom representationen föra deras talan, kunde så mycket mindre undgå det politiska lifvets vexlingar, som han, under en kamp mellan ideer, intressen och politiska passioner, så förbittrad som endast Italien kan förete, under den italienska frågans beroende af den europeiska politiken och de religiösa åsigterna, aldrig för sina handingar hade annat motiv än sin öfvertygelse om hvad fosterlandets räddning och väl krätde. Han genomgick denna pröfningens skärseid med den store romerske skaldens grundsats: justum et tenacem propositi virum non jcivium ardor prava jubentium, non vultus instahtis tyranni mente qvaiit solida. BRA A ena sidan uppburen af tillgifvenhet och beundran, å den andra föremål för hat och afsky, måste han alltid vara beredd att nedlägga ett örtroende, som han af andra emottagit, men i sitt yet förtroende till nödvändigheten af Italiens ennet vacklade han aldrig, och för detta mål var Han alltid färdig att offra sig. Alltid förblef han let trognaste, det kraftigaste stödet åt sin ädle sonungs högsinnade afsigter. Det up pdrag jag vid detta tillfälle emottagit xan af många fsett ett äreminne icke hafva als iver Cavour. Detta är redan gjordt i Italien, i Zaropa, i hela den civiliserade verlden — och tterverlden skall göra det desto bättre, ju mer ien fått skörda frukterna af de sällsynta egenkaper, som förenades hos denne utmärkte man. Grafven gömmer nu redan det förgängliga af srefve Camille de Cavour, och denna graf öpprades just då vi med den mest spända väntan motsågo frukterna af den vunna segern. Men rån denna graf tilltalar oss det oförgängliga ar sans lif — det bjuder oss: att följa hans förelöme, att offra oss åt fosterlandets, åt menskligictens väl, att forska efter sanningen, pröfva allt ch bedöma det efter sin rätta betydelse och sitt serkliga värde, att handla med klokhet och kraft, itan att låta oss afledas hvarken till venster cler till höger — det tillförsäkrar. oss att dessa srundsater alltid för oss skola öppna en verksingskrets, der vi åtminstone kunna gagna, om 2; lysa. För Italien innebär dessa grundsatsers ;iterföljd fulländningen af det-verk, som dess idle konung och dess stora fosterlandsväntier börjat, — för oss alla ligger häruti den värdigaste hyllning, som kan erbjudas åt de store hälangangnes minne. Skinkom dem nu jemväl åt Cavours! Påfvens hvardagslif. Len korrespondens från Rom till franska idningen Le Temps beskrifves påfvens dag iga lif enligt meddelanden af hans omguamg på följande sätt: Kl 6 stiger pålfven upp. I förbigående .nmärka vi, att privatrummen i Vatikanen