Aftonbladet – 16 juli 1861, sida 3

värde signor Dominichino! Jag hade ej förr git af mig kappan, än han blef skarlatansröd och jag såg på uttrycket i hans anigte, att någonting var i olag: Han kan cke förställa sig. Hans ansigte är som en spegel, hvarivalla intryck och känslor inom wnom återspegla sig. Han var ledsen, sade wns-att viicke på förhand hade kommit slverens om min drägt vid porträtteringen. Den klädsel jag nu hade valt var alltför prålig för ett porträtt, åtminstone för ett sålant, som han uade tänkt sig det. Jag lemsar åt dig sjelf att afgöra, huruvida han, hade rätt eller ej. Jag. bar en .aftondrägt ar hvitt siden, garnerad med :silkestyll, uppsästad med små törnrosor. Med. min hårklädsel var han äfven missnöjd; den var alltför mycket utstyrd. Orimligheter! En cachepeigne af små törnrosor, till hälften dolda under blondetyll med långa barber som föllo ned öfver axlarne; kan man kalla detta för utstyrdt? Kunde jag välja någonting enklare? Men ännu var det icke slut på hans anmärkningar. Min klädningskjol var alltför vid, och förklarades förråda, brist på harmoni, störa ensemblen — det var hans egna ord. Ni kan väl föreställa er, bästa Augusta, att jag ej såg särdeles belåten ut vid alla dessa anmärkningar. Den aldrig svikande regeln med afseende på framställning af den menskliga gestaltens skönhet är att följa naturens anvisning; livad fom bryter emot denna regel är fult. Döm sjelfX, sade han artigt, gjorde på öonblicket en. liten teckning och lemna-de mig den, i det han tillade: Jag försäkrar er att konturen af er gestalt ser ut precist så här, och jag är öfvertygad att ni har alltför god smak för att önska blifva så porträtterad. Visst måste jag medgifva att om den teckning. han gjorde ej var en karrikatyr, så var hela min figur ingenting mindre än artistisk. Jag hade en fruktans-: värd likhet med en af figurerna i Coirrier des Dames. Det är dermed för ingen del min mening att säga, det jag på minsta sätt