österrikarne; då-blifva de svarta. Han omtalade flera anekdoter från. det sista kriget och gaf en fullständig beskrifning på Villa Spadas försvar den 30 Juni 1849, som kom 0s8 att rysa. Romarnes förlust der var förfärlig, många af deras bästa officerare fingo der en ärofull död. Den rörelse Paolo erfor då han talade härom var smittsam — ja, i så hög grad, att tant grät fastän hon helt litet förstår italienska, och jag var ala mindre rörd. Hans åtbörder äro lika vältaliga som hans språk. Lyckligtvis var onkel icke hemma: Signor Paolos beräträttelse var så noggrann, att det föll mig in, att han sjelf måste hafva varit med vid Villa. Spada, och jag frågade honom derom. Han: blef eldröd och sade att så var. COch om jag ej varit nyfiken skulle ni aldrig sagt oss dett, sade jag. Hvartill skulle det gagna att nämna det? svarade han. ., -Se der har ni ett litet drag af hans blygsåmhet. Jag är säker på, att han gjorde underverk ar tapperhet. Genom skickligt framställda frågor kom jag till kännedom af att han var en af den skara unga konstnärer, hvilka gingo ut som volontärer under Manaras befäl. komligag af dem. voro nästan bara barnen. aolo. var vicke fyllda aderton år. Han talade mycket om en engelsman, en synnerligt god vän till honom, som gjorde fälttåget med dem. Paolo talade med hänförelse om denne ehgelsman 3; han säger att det är den bästa och ädlaste man på hela jorden och att han har honom att tacka för allt hvad han är. Han måste lofva mig att föra denne förträfflige vän till 0883 jag längtat att lära känna honom: Jag börjar känna ett intresse för dessa politiska förhållanden; hvaraf jag ej trodde mig mäkuu I England afskydde jag alltid politik. en det ligger någonting romantiskt i poli