Aftonbladet – 15 juli 1861, sida 1

gängeslifvet skulle jag tro. Ibland förlägen som en flicka, stundom åter djerf som en Hotspur. Han säger aldrig en ar tighet, icke ens till mig. Det sätt, hvarpå han behandlade min kapucinermunk, var minsann vårdslöst nog; jag sade honom i går att det var grufligt afskräckande. Vi hafva blifvit mycket goda vänner nu, så att jag tvekar icke vid att säga honom hvad jag tänker. Han skrattade och sade: Jag var kanske sträng, eller hur? Det var allt för ert eget bästa och emedan jag fann att ni hade någon talang. Det är ingenting som så skadar lofvande nybörjare som beröm: intet som så lifvar dem till framsteg som en viss grad af stränghet. Jag har hört berättas, att då Rossinis omdöme begäres öfver en oduglig sångare, så afskedar han alltid honom eller henne med en obegränsad massa loford, medan han finner många fel att anmärka hos den, som har rika anlag. Metoden har sina fördelar. — Nåväl, är ej detta ett originelt sätt att uppmuntra? Men man måste medgifva att oricinalitet är en sak som icke saknas hos signor Paolo; allt hvad han säger eller företar sig bar någonting egendomligt, behagligt. Och att han är i en förundransvärdt hög grad skicklig, det kan ingen tvifla på, som icke fullkomligt saknar omdöme. Du kan.ej tänka dig hvad han med endast några få penseldrag kan åstadkomma. Jag önskar attdu kunde se min munk sedan han förbättrade den. Det var i sanning en lycklig stjerna, som förde mig till en så utmärk man; han roar, han intresserar och krya upp mig i högsta grad. Om han ville komma hit n afton, skulle jag inte mycket sakna I skaper. Abris. följer.)