Aftonbladet – 15 juli 1861, sida 1

Bpelar ni hbarpa? frågade han. Jag såg en sådan, då jag kora hit in. Jag tycker om den, såsom ackompagnement till sången, sade Lavinia; skall jag sjunga någonting för er2 Jag s kulle blifva er högeligen förbunden4, sade Paolo. Hon satte sig ned vid harpan och slo ra preludier. Hon var i detta ögonblick hennes ställning visade den ädla geE taltens rena konturer. Paolo kunde icke afbålla: sig från att säga: Ni kommer mig att tänka på OCorinna. Verkligen? sade Lavinia och rodnade, ehuru van hon var att höra artigheter. Hvad skall jag sjunga? cHvad som helst: jag ber endast: låt det blifva någonting enkelt och vemodigt.t Lavinia besinnade sig litet, och sjöng derpå: Långt från det land der den älskade hvilar,; en af de skönaste irländska sånger. Paolo lyssnade med förtjusning till hvarje ton af den herrliga rösten. Den intagande enkelheten, det ljufva vemod som iveer i denna sång trängde djupt till hans hjerta och lackade tårar i hans ögon. CNu eriorar Di mig om Frezzolini som Desdemona, st adehan efter en stundstystnad, mer vältalig i . Lavinia höjde hotande sitt finger. eSmickrare!t Sade jag er icke, inföll Paolo, tatt jag aldrig säger några artigheter. Han steg upp att gå. När kommer ni åter? frågade Lavinia. Paolo tvekade. os Ni lofvade, som pi påminner er, att a mig en modell, förstor hon. op skall icke e ömm: a dets, svirode han. Då dröjer ni ju inte läng alt komma tillbuka, än till i öfvermorgon?