Aftonbladet – 12 juli 1861, sida 1

synnerligen af en. simpel målare, som helt nyligen måst förtjena sitt uppehälle genom lektioner och hvilken nu: för första gängen åtnjöt äran att sitta vid hans bord. Följden blef, att mr Jones såg mäkta missnöjd ut och antecknade Paolo i sin svarta bok. På detta sätt hade Paolo under första halftimmen af sin dbut i den engelska familjen hunnit förskaffa sig två ovänner, mrs Piper och mr Jones. Arlighet är vårt bästa försvarX, är ett gyllne ordspråk, som har sin fulla sanning, så vidt det rör ett rent samvete och -den tillfredsställelse det måste skänka; men tager man det till kompass på sin resa kring verlden, så skall man snart finna hur otillförlitlig den är. Men så hade deremot Paolo å andra sidan förvärfvat sig en vän i mrs Jones: der satt hon midt emot honom, så rund och med ett eå oskyldigt utseende som en gödd dufva — fetma och välvilja frambrytande ur alla porer. Det låg någonting uppmuntrande i hennes blickar, hvilka under hela frukosten knappt varit vända ifrån den unga målaren — någonting moderligt i hennes leende. Detta bestämda intresse hade en synnerlig orsak, oberäkvadt hennes goda och milda sinnelag. Mrs Jones hade vid första åsynen af Paolo märkt att han var mycket blyg och att han led af denna blyghet; och som hon sjelf plågades af samma obestämbara lyte, hade hon erfarit ett såmycket lifligare deltagande för hone m hon visste hvad detta obehag ville sä iqnarus mali, miseris succurrere disco. A a hon blifvit tvungen att stiga ned från siu tron vid disken och blifvit inkastad i stora verlden, hade mrs Jones aldrig njutit cl onblicks ro. Hon kände sig icke pussa för sin nya lefnadsställning, hennes störhet vur besvärlig, det beständiga tvånget att represen