Aftonbladet – 11 juli 1861, sida 2

Paolo för sig sjelf, blifva ett slut på: detta obehag? Gud må veta hur mycken tid jag kommer att slösa bort med mina fruktlösa uppvaktningar för denna unga dam. Him: len vete huru länge jag skall känna detta Damocles-svärd sväfva öfver mig. Jag Hoa orätt uti att antaga denna bjudning: ortimer hade rätt, såsom han alltid har. Då han re ut genom porten, mumlande för sig sjelf dessa osammanhängande ord, såg han från sidan en vagn, uppfylld af åkande, och bland dem miss Lavinia, komma åt detta håll. Utsigten att få säga sitt salaarm på öppen gata, midt ibland en hop af hennes bekantskaper, förorsakade honom nästan en svindel, och han skyndade bort åt motsatt håll såsom hade det gällt lifvet. Men det gagnade honom till ingenting. Miss Lavinias ögon voro synbarligen lika skarpa som hans. Han upphanns snart af snabba steg och märkte Cesars svarta profil, som flämtande sträckte sig fram öfver hans axel. Miss hemma, sir; vara så god — miss hemma. Det var intet annat att göra än vända om och gå fienden till mötes. Blyga personer stöta alltid på svårigheter. Deras enklaste förehafvanden — om de blott skola lemna sitt kort till en portvakt eller stiga upp i en vettura för att fara till Albano — kan man lita på skola åtföljas af något obehag. En presentation för dessa personer inne i en salong skulle varit som trosor emot de törnen, som denna offentliga föreställning torde medföra. Dessa och dylika orediga tankar fingo emellertid ett hastigt slut vid ljudet af miss Lavinias sillverklara stämma, då hon sade: O, signor Paolo, det tjenar till intet att försöka fly, vi hafva tagit er tillfånga, och derpå stacks den lilla hvita handen ut genom fönstret för att möta och hjertligt skaka hans. Min