Aftonbladet – 11 juli 1861, sida 1

Funnen och tagen med storm! Jag kan säga med Ceesar — veni, vidi, vici. Jag är förtjust öfver min framgång men det är en så lång historia och jag har så ondt om tid, att jag visst aldrig blir riktigt i stånd att göra fattligt för dig hvilken stor seger jag vunnit. Först denna morgon fick jag veta hans adress och genast afsände jag en ganska artig biljett — jag haricke nämnt hvem denne han var, men naturligtvis vet ni det — signor Mancini. Det var minsann en titlärare! Dyra, älskade vän, han är en af Roms första målare; föresväll er blott att jag sade honom, att han var en annan Domenichino. Vid min heder, jag menade det också; jag önskar ni kunde se den tafla han nu har under arbete — den är beundransvärd, det är min öfvertygelse. Nåväl, jag skickade mitt bref med artigheter cetera och erhöll ett fåordigt svar, att signor Paolo Mancini hade upphört att gifva lektioner och följaktligen ej ville gifva några åt miss Lavinia Jones. Jag blef ganska missnöjd med innehåll, ton och utseende hos detta svar. Nåra Ord tecknade med blyerts på det oskrifna adet i mitt bref, hvad tycker du väl? — och intet kuvert, ingen försegling; en helt vårdslös trevikt biljett var allt hvad den unga herrn värdigades sända mig. Cesar, med en uppsyn dubbelt mörkare än vanligt, afgaf en berättelse om det sätt hvarpå han blifvit emottagen, som icke var egnad att stilla min vrede — vrede är kanhända ett väl starkt uttryck — låt oss säga: min förtret. Han sade att då han kom in i ateliern, var det, som han hade gått in i en röfvarkula, ett sådant oväsende af prat och skratt; han var säker på att de gjorde narr af honom. Vår hederlige Cesar är utan Itvifvel en löjlig figur, men ingen tycker om latt få sina tjenare utsatta för åtlöje. Aha!