Aftonbladet – 11 juli 1861, sida 1

dare och införa oss i Roms bästa sällskapskrets. En attendant, tillbringa vi qvällarna hemma, tant gäspande öfver sin virkning, onkel dyrkande Times och sitt konjac och vatten — jag, vandrar mellan pianot och harpan, lik une äme en peine. Ett sådant lif af onaturlig enslighet försvagar mina nerver och förstör mitt utseende. Jag skämar icke; det är verkligen förhållandet; jag känner att jag blir gammal, ful och obehaglig. Hur kan ett fruntimmer förblifva vacker, om ingen finnes som beundrar henne? Det var ett sällsynt undantag att vi i oår afton foro på en konsert på Metastasio. Musiken behagade mig mycket, men salonoen är odräglig, så oförståndigt anordnad, så illa upplyst. Tänk er blott, att stängas in i en mörk loge, der ingen kan se en! Hvilken skilnad emot hennes majestäts teater i London, eller italienska operan i Paris! Det kan vara värdt att kläda sig väl och se bra ut, då man går till dessa parterrer af lefvande blommor. Jag måste nämna för er, att jag icke varit i stånd att a reda på er ritlärare; han har lemnut si förra bostad och flyttat, ingen vet hvart. ok. är rätt harmligt, ty om jag älven i målninde hoppas attkomma särdeles långt mig. i rt vore det ett godt sätt att öfva närvarande. — kå Allt går mig emot för place en ovitnl; ag har lofvat mina valets de D . orimligt stor belöning, om de taga reda på Senor Mancini åt mig; jag kan inte fördraga att få gifva vika i något fall. Emellertid är ill pugckan tio och vid den tiden går jag till hvila. Är ej detta bra löjligt ? Jag afsänder icke detta ännu på ett par da gar, i det hopp att någonting skull inträffa som gör att jag får afsluta brefvet med ett Vietoria !