Aftonbladet – 10 juli 1861, sida 2

kalla rörlighet, verksamhetsbegär, lättrördhet, eller hvad du behagar; jag för min del kallar det ytlighet — en sak som är fullkomligt oförenlig med pålitlighet och kraft. tÄro då vi män så fria från ytlighet och obeständighet, att vi kunna anse 0ss berättigade att kasta stenar i vår nästas trädgärd? frågade Paolo. Jag vet hvari qvinnorna vida öfverträffa oss — åtminstone vet jag en förträfflig egenskap, i hvilken vi stanna längt efter dem — jag menari detta hbjeltemod som ej skyggar tillbaka från någon möda, någon uppoffring för att hjelpa dem som lida — det hjeltemod som du så mycket beundrade hos våra qvinnor, då de vårdade de sjuka och sårade år 1849. Medgifves?, sade Thornton; olyckligtvis er verlden, sådan den nu är, föga tillfälle ät de hjeltemodiga att utmärka sig, jemförelsevis med det obegränsade utrymme den skänker åt ytligheten; följden blir att qvinnorna visa sitt hjeltemod i ytlighetens tjenst. Deras lif är en ständig sjelfuppoffring åt en mycket fordrande gudinna — modet. För henne frysa de om vintern, brinna de om sommaren, för henne bära de en packa klädesplagg, som en bärare skulle neka att släpa med sig och för henne pina och plåga de sig alla tider af året.? Det ligger en sanning i hvad du säger, inföll Paolo; men hvilkens fel är det? Felet är vårt. Om vi i stället för att ropa bravo? och klappa händerna vid sådana onaturliga förevisningar, hvisslade ut dem och vände oss ifrån dem wmed ovilja, tror du icke då, att det skulle blifvå slut derpå?? Troligtvis?, sade Thornton; och moralen blir således den, att tet cna köneticke är ett enda grand bättre än det andra,? Efter hvilken tröstande slutsats de båda vännerna skildes från hvarandra, !