upphört att lysa, tycker sig se dess strålande klot och föll derpå, efter hand, i ett drömmande tillstånd. En timma sednare fann Thornton honom ännu i samma ställning. Lätting! sade Thornton. Kallar du en man lätting, som icke hvar stund arbetar med sina händer? I den händelsen tänker jag att Columbus och Newton måste hafva varit stora lättingar. Jag håller på med ett poem. tOch hjelten är? — Min hjelte är en hbjeltinna — miss Lavinia Jones. eHvad är detta för en gåta, frågade Thornton. Det är en gåta blott för dig, låga dödliga, hvars slöa sinnen ej förmå uppfatta den ambrosiska doft hon lemnade efter sig. Denna drottning, förtrollerska, gudinna som menniskorna kalla Lavinia, har varit här och med sin person helgat sjelfva den stol hvarpå jag sitter. Miss Jones har varit här!4 utropade Thornton. Och hvarför då? Ja, hvarför besöker en drottning sina undersåter? 4 inföll Paolo. För att befalla och blifva åtlydd. Hvarför uppenbara sig oudinnor för de dödliga? För att blifva tilledda. Hon är både drottning och gudinna, min vän. Naturen gaf henne skönhetens krona; hennes skick och later yppa gudinnan — incessu patuit dea. cOm du ville låta bli alla dessa öfver-. drifter och nedlåta dig att på ett begripligt språk förklara dig —, anmärkte engelsmannen. Du beskyller mig för öfverdrift,; liksom en blind skulle beskylla en seende, att göra sig saker till öfverdrift rörande solens prakt. Hade du sett henne, hade du hört musiken