Aftonbladet – 8 juli 1861, sida 2

I diga eiceroni, som påstå sig veta allt, kunde l utforska hvär ni fanns. Tag förmodar det l aldrig föll dem in, att den ritlärare jag skickade dem att söka reda på, kunde vara en och samma person som deras stora målare. Och nu, då jag slutligen har funnit er, skulle det vara bra :härdt — eller huru? — om jag genast åter skulle förlora er. Vifö så mycket intresse för hvad som varit -öss svårt att vinna — och så är jag en sådan dåraktig, : egensinnig varelse och ni måste förlåta mig! Det låg en oemotståndlig trollkraft i Lavinias blick, i hennes sätt, i det vexlande tonfallet af hennes rika, ljufva röst, den be hagliga harmonien i hela hennes väsende då hon talade. Vår ensliga, unga målare hade aldrig bevistat en sådan fest. Denna i trollmakt, så ny för honom, verkade på hans bjerna och försatte hönom i ett ljuft rus; hvem vet hur länge han hade förblifvit tyst, om icke den unga damen, i det hon ndtligen satte sig ned, hade tillaggt med ett lätt leende: -Nu må ni tala. i Men detta var ingen lätt sak, då man besinnår hvad han hade att säga. Han samlade hela sitt mod och stammade: Det är jag som måste bedja er förlåta. Jag skulle önska att ni kunde se huru det plågar mig aft neka — men i sanning! det är mig alldeles omöjligtatt gifva lektioner. oDen unga damen rynkade pannan och bet sig i läppen. Frukta ieke att jag skall upptaga för mycket af er-tid. Jag skallblifva den allra beskedliguste at elever, tacksam: ätven för en kort halftimme.t Det är oj min tid som jag är girig på. Ehuro mycket sysselsatt, sade Mancini, 4skulle jag nog kunna uppoffrå en eller två timmar. Men — hör min belägenhet: sedan jag slutade upp att gifva lektioner, har jag haft en mängd ansökningar om sådana; det förefaller. nästan som med alsigt. Ty under den tid då Gud skall Veta att jag var i rätt stört bekof af elever, hade jag å