Aftonbladet – 8 juli 1861, sida 1

gan som kardinal Antonelli sjelf. Den ytterliga öppenhjertigheten hos Vietor Emanuel och hans rådgifvare skulle förekomma besynnerlig, så framt den ej vore fullt allvarlig och i harmoni med den allmänna meningen. De tala om den annalkande katastrofen för påfvemakten och om deras egna förhoppningar eller Srättigheter, såsom de våga benämna dessa, utan den ringaste förbehällsamhet. De säga väl icke, att ingenting annat än franska garnisonen iRom förhindrar dem attannexera denn : stadymen de häntyda på framtideni ordalag, som ej kunna mena annat än att de hoppas detta hinder komma att undanrödjas vid Pius IX:s död, om ieke förr. Det var ock andemeningeni alla grefve Cavours: sednare tal och depescher, och baron Ricasoli har cön amore antagit samma system. Franska regeringen å sin sida nedslår ingalunda dessa förhoppningar, utan inskränker sig till ett rättfärdigande af. sin egen ställmng till: Rom samt till allmänna försäkringar om sintillgifvenhet för -påfven. I detta hänseende är hetr Thouvenels bref, hvaruti det nya italienska riket erkännes, ett passande motstycke till det, hvarutihan afböjde Österrikes och Spaniens framställningar. Båda dessa statshandlingar äro hållna i en försonlig ton, samt ådagalägga med denna afmätta obestämdhet, som våra grannar Kalla precision, den dubbla gestalten af frånska politiker i Halierr. I båda förklaras; att Frankrikes ära för drar; att: Rom för närvarande försvaras, samt att icke något utrymmande skall ega rut förrän tillräckliga garantierX blifvit gifna för skyddandet ar de intressen, som kejs:ren förbundit sig att försvara. Men ingendera handlingen bestämmer naturen af dessa intressen eller af de garantier, söm antydas; och man kan tänka sig flera andra sätt, hvaruppå det kejserliga samvetet skulle kunna tillfredsställas, utom att föreviga päfvens suveränitet öfver Romoch de ;3 provinser, som nu äro dermed förenäde. Den ihärdighet, med hvilken brThouvenel yrkar på den nyligen uppfunna nonintervern: tionsläran -och det allvar, hvarmed han på den italienska regeringen kastar hela ansvaret för skedda och kommande angrepp, ära egnade. att framkalla ett smålöje. Att intervenera ända fill en viss punkt, nemligen en medtäflares fördrifvande från ett område, hvilket så länge utgjort ett föremål för fransk och tysk äregirighet; att proklamera Italiens frihet från Alperna ända till Adriatiska haf: vet — och derpå tvärt stadna och varna italienarne i en stolt men tvetydig ton frå.: att utföra resten af programmet, sådant kan visserligen ej Kallas nonintervention, ehvad namn det annars må hafva. Lika litet kan närvaron af en fransk truppstyrka i: Rom för det erkända ändamålet att upprätthålla en styrelse, som annars skulle falla sönder, förenas med nämnde princip. Fransmännen göra här anspråk på två med hvarandra fullkomligt oförenliga ting: rättigheten att intervenera efter behag, och fördelarne uf en jemn nonintervention. Alltsedan Frankrikes ambassadör, handlande utan instruktioner, tog sig före att beskydda påfven, har Frankrike intagit en falsk ställning till Italien, och romerska republikens undertryckande genom det republikanska Frankrikes vapen var det förstå steget i denna långa series af politi ska misstag, somslutligen ledde dertill; att segervinnarne vid Magenta och Solfervinö blefvo använda till en garnison i Röm. Om vi emellertid betrakta Frankrikes förhållandem till Italien utan afseende på det rörflutha eller de motiver, som kunne ha. inverkat på kejsaren då Italien ännu var ett! geografiskt uttryckt och det högsta begreppet om italiensk enhet var en wnificalion under ett främmande inflytande underkastädt fursteförbund, så få vi ej alltför strängt bedöma hans handlingssätt. Säsem heuträla ända från stridens början, kumma F ej föllt uppskatta ye or af att öfverge em bundsförvandt; hvars olyckor väcka halva kristenhetens sympatier och förtrytelse: -Såsom konstitutionella :kunha vi ej mäta värdet af detta hemliga och måhända fåla stöd, som en despotisk administration har att påräkna från en despotisk hierarki samt vådan att afsöndra gallieanska kyrkan från kejsarriket. Såsomengelska protestanter kunna vi ej ingå i de känslor, med hvilka katoliker skulle betrakta förlusten af detta välde. som historien och förnuftet förmå bevisa kunna ganska väl skiljas ifrån den andliga myndigheten, men hvilket numera, som man mer än väl vet, blifvit en högst vigtig del af detta system: Det är fåfängt att baron Ricasoli försäkrar kejsaren, att vid återställandet till Italien af dess ärorika hufvudstad man beslutat lemna oantastad kyrkans storhet och den katolska: religionens höga öfverhufvuds oberoende: Det ?oberoende? man här utlofvar är ingalunua hvad kejsuren önskar. Det skulle göra påfven mera utsatt för italienska fördomar och mindre tjenstbar för kyrkans äldste son, och under tiden skulle påfvedömets glans hafva tagit en ända. När S:t Peters arfvedel väl hunnit blifva sekulariserad, när hela serien af äkta och uppdiktade titlar, på grund. hvar-. af patriarken i Rom blef den främste bland jordens potentater, väl blifvit utstrukna; när Gregoriernas och Innocentiernas verk: blifvit förstördt och Roms hof blifvit inskränkt -till biskopliga proportioner, kan väl då något tvifvel uppstå derom. att helgonskimret kommer att förblekna och att troahos många skall förkolna?: När det ej längre i Rom finnes ett franskt, ett österrikiskt och ett spanskt parti, utan påfven omgifves af fosterländskt sinnade italienare, när konklavens intriger utsättas för ett nationelt parlaments och en fri press granskning när handel och uppfostran lärt de lägre klasserna att lika mycket förakta som hata presterligt tyranni, blir det väl då möjligt, att Vatikanens åskor icke komma att förlora något af sin verkan på Italien och genom Italien på