Aftonbladet – 6 juli 1861, sida 3

uppmärksamheten, nomligen huruvida regei ringens reformförslag år 1848 föll genom de Tiberales, eller genom regeringens eget, åtgörande. Det är sannt att Örebroförslaget och Stockholms ultra-liberala motverkade regei ringsförslaget, men häri låg icke afgörandet — af det skäl, att de ytterlige i ett land aldrig utgöra majoritet, utan tvärtom alltid lett antal som är obetydligt så snart deicke i— såsom ofta händer — förena sig med i sina skarpaste motparter. Men äfven under sådana förhållanden skulle segern icke, jär 1548, blifvit på deras sida, om regeringen drifvit ärligt i stället för oärligt Ispel. Man erinre sig. att veteranen bland de liberale, grefve Anckarsvärd, ifrigt talade E det kungliga förslaget och dervid bad de närvarande (i Stockholms reformsällskap) besinna, det den ena hälften af frågans bejakande vore afgjord, om man ginge på regeringens sida; vidare att sådane omutlige män som hrr Richert och Bergfalk yttrade, om icke full belåtenhet, dock sitt bifall till regeringsförslaget, såsom innebärande fröet till vidare utveckling, i händelse nationen förstode rätt uppfatta och genomdrifva dess konseqvenser. Känner man tillräckligt alla de smygvä2ar, genom hvilka regeringen dref på de drigaste ultras att förkasta förslaget? Ått konung Oscar sjelf stod i spetsen för åtgärderna mot sitt eget representetionsförslag är ingen hemlighet för någon som följde len tidens händelser; aldraminst var hr— m— derom okunnig, då man hörde honom beklaga sig öfver att hafva blifvitnarsad att narra andra. Om nägot bevis för uistorien skulle behöfvas, har man också lessa. Man erfor nemligen offentligen att sonungen lät doktor, numera biskopen, Phomander helsa till reformsällskapet i Stock:olm, att H. M:t med stort intresse följde sällskapets förhandlingar och önskade lifligt att man måtte komma till ett resultat som ör det allmänna blefve gagnande och hugneligt. H. M:t gick ännu längre; han valde ill ledamöter i sin konselj två ledamöter ur reformsällskapets bestyrelse, två män, som naturligtvis åtnjöto den liberala sidans örtroende, då de blifvit invalda till dessa platser inom sällskapet. Snart derefter lät han vid en befordran förbigå en kapten Zachrisson blott för det denne bevistat ett reformsällskaps öfverläggningar. Det är till och med icke obekant att han drefsin ifver ända derhän att vilja inverka på krigshof; rätten för att få Zachrisson fälld i strid med 3ällande lagar. — Desslikes är det bekant, utt han befallt presidenten Poppius en gång, att vid sin nedresa till Degeberg helsa dervarande föreståndaren Nonnen, att denne dorde undvika deltaga i reformsällskaperna, och att, då Poppius, verldserfaret, fast undfallande, ville afböja ett så ledsamt förslag, som tydligen angat konungens egen tanka om reformen, och han, Poppius, fördenskull svarade att han skulle i sitt namn gifva Nonnen detta råd, inföll konungen: nej! det behöfves icke; säg honom detta såsom en helsning ifrån mig! Har man behof att, efter dessa händelser, söka flera bevis på konungens, d. v. s. rezeringens, delaktighet i att konstitutionsförslaget föll? A andra sidan är det också sannt att koaung Oscar en gång, inför en fullt trovärlig man, under samtal om reformförslaget, blef tyst för några ögonblick, såsom det sycktes i djupt begrundande, hvarur han värt afbröt sig, och med hos honom ovanliga later — ett knytnäfsslag i bordet och on svordom — bekräftade att det skulle gå igenom. Hr — l—m fick också, vid Öörfrågan, majestätets tillåtelse att eftersäga de hugnande kungliga orden om behofvet ut den ifrågavarande reformen. Alt efter allt detta påstå det reformen völl hufvudsakligen genom annat än de kungliga åtgöranderna, vore orimligt. Man vet huru de teckenförbidande neutrer se uppåt höjden med ett öga i sender, likt hönsen, afvaktande vink om de skola gå fram el fler bakfram. Och här gaf nu regeringen ocken att man borde gå bakfram — och lerpå gick allt baklänges — såsom det kulle.