Aftonbladet – 6 juli 1861, sida 2

lad och välljudande, ungdomlig röst vid ans sida. Artisten sprang upp liksom han hade fått en elektrisk stöt, lät sin palett falla och fann sig, då han vände sig om, ansigte mot ansigte med en lång och smärt, ung dam i riddrägt och en medelstor, äldre svartklädd herre. Vår stackars blyga Paolo stod som förstenad, utan att kunna säga ett ord, ja utan nog sinnesnärvaro, att kunna erbjuda stolar. Allt hvad han gjorde, vår att rodna djupt och att känna stora svettdroppar bryta ut på sin panna. Förlåt vårt intrång4, började damen på italienska ; men då hennes blickari detsamma föllo på den tafla som Paolo hade under arbete, tystnade hon hastigt, klappade händerna och utbrast med hänförelse: O, hur vackert! — det är förträffligt! — se, onkel, self Farbrodern såg genom sin lorgnett och upprepade, — tVacker; ja, i sanning; mycket vackert! Ja, är det icke? Det är en skatt, ett mästerstycke. Hvilken skön kolorit! Jag gör intet anspråk på att vara konstdomare, men jag tycker det fullkomligt liknar en Domenichino. cAh! madame, invände Paolo, som under det detta talades, hade haft tid att åter sansa sig. Jag menar verkligen hvad jag säger, fortsatte damen; jag är säker på att det är samma storartade, kraftfulla stil — Jag bönfaller att ni ej måtte komma mig att rodna, — ni jemför en dverg med en jätteX, sade Paolo, under det han bjöd hvardera af sina gäster en stol. Jag tackar, sade damen i det hon afböjde att taga plats; vi ämna icke stanna; vi skola ej beröfva er något af den tid som ni använder så väl. Får jag åtminstone inte äran att veta —? Hvilka vi äro? Hvad, gissar ni ej det? — så eget!4 öch hennes sladå skratt visade Paolo en dubbel rad tänder hyita som