Aftonbladet – 6 juli 1861, sida 2

SJeTTE KAPITLET. Besöket. Efter frukosten återvände Mancini, enligt sin Vana, till sin atelier. Under den timme eller mer, som han hade varit borta, hade hans tafla oupphörligt varit ämnet för hans tankar; han hade med sin själs blick sett mången förbättring, månget tillägg som han med otålighet längtade att fästa på duken. Det sanna geniet är alltid på detta sätt i beständig rörelse, aldrig i hvila. Den skapande kraften inom skön konst är en feberaktig process, som aldrig vet af någon hvila — den är en oupphörlig andens strid emot upproriska krafter, der segern vinnes blott genom mången hjertats, själens, tankens qvalfulla strid. Det sköna liknar forntidens orakel; det ger hvarken svar eller ljus i sin djupa hemlighet åt någon, u:om åt prestinnan som i helig yrsel vrider sig på den gudomliga trefoten. Eftermiddagen var den stund på dagen Paolo hade för sigsjelf. Genom en tyst öfverenskommelse mellan honom och hans vänner, var hans atelier från klockan ett till fem fredad för alla besök, så vida ej någon vigtig orsak gjorde motsatsen nödvändig. Mortimer ensam var ett undantag från denna regel. Det var under dessa stunder, som Paolo, fri för alla afbrott, gaf fritt lopp åt sin fantasi; det var då, som han gjorde sina utkast, som han tecknade grupper, strök ut, började om igen, alltsom inspirationen hänförde honom, eller ej. För denna gång gaf han ännu några penseldrag åt sm brennus och deandra figurerna i förgrunden. Det klappade på dörren till atelieren. eKom int ropade Paolo, öfvertygad att det måste vara Thornton. Slamret af sporrar emot golfvet — Thornton brukade rida och nyttja sporrar — befästade honom i denna tro. 4Nåväl; Mortimer?4 sade han och fortfor att måla. ; Men det är icke Mortimer, ropade en