Aftonbladet – 5 juli 1861, sida 2

Dugense var den nykomnes nom de guerre; han var verkligen genremålare och af något värde; ofördragsam emot allt, som icke var genre, tillbedjande genre, svärande i genre. Pålissier — detta var hans rätta namn — hade ända till den sista tiden varit elev i franska målareskolan i Rom. En realist i de sköna konsterna, vän af paradoxer, erkänd fritänkare och epikurå, var han, allt detta oaktadt, i grunden en förträfflig ung man, annars skulle han icke i hafva förblifvit på så fredlig fot med dessa, Fsind romerska yrkesbröder och medtäflare, under en tid, då hans fädernesland och hans landsmän icke voro i det bästa förstånd med hvarandra. Stå barbarerna utanför Capitolii portar ? frågade han och nalkades varsamt. us Stor sak hvar de äro, sade Paolo. Välkommen, monsieur Dugenre; hur befinner sig det reala i dag? 4Förträfflligt; mycken tack. Och det ideala, är det i blomstrande skick, unge Telemachus? Ja, som alltid, svarade Paolo. -48Se sjelf, om du behagar4, inföll Salvatör Rosa och pekade på Brennus komp. j Fransmannen satte lorgnetten framför glasögonen, betraktade målningen länge och uppmärksamt samt yttrade derefter: CVackert, endast alltför vackert. Hvad menar du? frågade Paolo. Jag menar att det är för vackert atticke vara osant. Dina figurer finnas ej i naturen; de äro idealer. Det smärtar mig 1 sanning att se den, som kan teckna och måla som du, på en alldeles orätt väg. Vi hafva öfverlefvat det ideala. Jag skulle bränna upp mina penslar, on jag trodde det, sade Paolo med värma. Gör det då genast, sade Dugenre, eller nyttja dem till ett bättre ändamål. Du tillber en fallen Gud. Det ideala har haft sin tid, då menniskorna egde fromhet och hade godt om tid: de hafva ingendera nu för tiden; de hafva intressen, se derallt! — Det