Aftonbladet – 4 juli 1861, sida 2

tycke om de flesta saker beror mycket på en tillfällighet och det första intrycket... Ett strålände solsken, eller en regnvädersdag, en uppmärksam eller en snäsig värd skola utan tvifvel väcka vår fördom för eller emot en stad som vi besöka första gången — en fördom som ingenting sedermera kan utplåna. Detsamma fan äfven sägas om lifvet. Gör du till exempel ditt inträde deri som ett svagt och sjukligt barn, med ingen som ömt och kärleksfullt ; vårdar sig om dig, så kan man våga tio emot ett, att ditt ensliga lif och den underlägsenhet som alltid måste trycka en gosse med klen och ömtålig helsa, bland en hop stojande, starka kamrater, skall måla lifvet för dig i svart. Vex upp till tjugu år under den tröttande ovissheten af en process som, ifall den förloras, skall bringa dig till tiggarstafven, och äfven om du vinner den, är det föga troligt att, ifall du uppmanades att måla menskligheten, du gjorde det i rosenrödt. Och om den samvetslösa förmyndare, som ville hafva plundrat dig, råkar att vara ett mönster af hyckleri och vackra ord, mycket. beundrad, prisad och upphöjd till skyarna inom vissa kretsar, så är det troligt nog att du får en stark leda för hyckleri och vackra ord: och att dessa båda makter skola hämnas din brist på förtroende, genom att måla ut dig så svart som synden; som en radikal, en socialist, en atheist och mera sådant, hvilket allt svårligen kan bidraga att gilva dig gladare åsigter af lifvet. Nåväl, detta var Thorntons historia, och lägger du ännu ett kapitel dertill — olycklig kärlek, så torde det ej förvåna dig, kära läsare, att träffa honom i Rom lika sorgsen lika trött och missbelåten som då han två år förut begaf sig på resor. . ortimer Thornton hade mycken naturlig