Aftonbladet – 4 juli 1861, sida 2

satte sig åter ned och börjadeskrifva sina kort. Så snart de voro färdiga lemnade han somliga i de bodar som mest besöktes af utlänningar och gaf de öfriga åt kamrater och bekanta — artister, att utdelas då tillfälle dertill skulle yppa sig. En följd af annonser i spalterna af en tidning, vid namn I Artista, underrättades äfven den vördade publiken att Paolo Mancini, ritlärare, stod till dess tjenst. Genom dessa medel lycekades den unge mannen få en och annan elev — dock ej flera, än att nätt och jemt hindra hönom från att svälta ihjel. FJERDE KAPITLET. Paolos engelska vän. Det var vid denna tid som en engelsman vid namn Mortimer Thornton anlände till Rom. Han hade kommit dit, liksom han skulle hafva rest till hvar, och en annan plats — blott för omvexlings skuld, fiksom en febersjuk vänder sig af och an i sin säng, d. v. s. mindre af hopp att känna sig mera belåten i sin nya ställning, än af otålighet och missbelåtenhet med den gamla. Mr Thornton hade rest öfver halfva verlden utan att finna ro och trefnad någonstädes. Hans lidande var ett af dessa som följer ryttaren isadelnX, för att tala med en oet. Mr Thornton var en missnöjd man. Vi bedja läsaren förlåta att vi för honom framställa en karaktär så allmänt och rättvisligen misshaglig — ej underligt; det är nemhgen vida angenämare att se lifvet från den ljusa, än den mörka sidan. Men, om också sällsynt, så finnes denna afart likväl och måste hafva sitt skäl för att existera. Missbelåtenhet är icke någon så glad färg, att man skulle hafva lust till att styra ut sig dermed, blott för nöjet att bära den. Vårt