Aftonbladet – 4 juli 1861, sida 2

de sålunda förvärfvade sig. Han ville göra som de. Lifvet är lätt för dem som äro nöjda med en bit bröd och sitt oberoende. Han köpte sig således några dussin släta kort och var just i begrepp att i sin pryd: Nigaste handstil skrifva på dem: Paolo Mancini, elev af San Lucas akademi, ger lektioner i ritning och målning såväl i olja som med vattfärgert — då han stördes genom: en, okänd gäst, en torr och mager prest med gul hy, som anmälde sig sjelf såsom ett bud från biskop Rodipani. Paolos blod började sjuda, då han hörde detta ovälkomna namn och hans första ingifvelse var att utan all ceremoni genast förafskeda budbäraren. Hans nästa tanke var dock ett slags ironisa nyfikenhet att höra den nya nedrighet, som han redan på förhand tyckte sig ana och han lyssnade vidare. Biskopens . ombud började således med stor salvelse tala om, huruledes af alla dygder som prydde hans högvördighet, kärleken till hans närmaste anhöriga — Var utaf den godheten att spara era loftal öfver monsignor tills han är död, afbröt Paolo tvert, och låt oss genast komfrn till saken. Det budskåp jag har att framföra, sade mannen i svarta rocken, är af den största vigt för er. Hans högvördighet hyser de välvilligaste — ja, jag kan säga, de mest I faderliga känslor för er; ty ingen far kan med mera värme intressera sig för sin sons välfärd, än monsignor gör det för er. SHögst godhetsfullt af monsignor, vid min i själ! sade: Paolo. Och hvad skulle priset i vara för all denna välvilja? I 4Priset, min bästa herre!4 sade presten j med konstlad förvåning. 4Ja, priset, säger jag; eller om det be