Aftonbladet – 4 juli 1861, sida 1

.made sig hotande. Ännu uppehölls dock den bräckliga, aftynande kroppen af. den starka ande som bodde derinom; så länge make och son behöfde henne, kunde hon icke, ville hon icke gifva vika. Hvad skulle det väl blifva af dem, om äfven hon öfvergaf dem? Så mycken trohet, så mycken sjelfuppoffring förtjenade en belöning och de funno den. Bianca hade under aderton månader släpat sig i sitt elände från dörr till dörr, då Gud i sin nåd gaf henne en beskyddare och vän i en prest efter evangelii anda och mening — fattig, ödmjuk, utan egennytta, utan relationer, rik endast på välvilja och barmhertighet. Han träffade henne af en händelse i en af de mäktiga herrarnes förmak — der den arma Bianca tillbragte nästan hela sin tid. Han vann hennes förtroende, lyssnade till hennes berättelse och ingaf henne tröst genom att gråta tillsammans med henne. Den fromme mannen uppsatte i sammandrag en berättelse om hennes stora olycka, och lemnade den, tillika med ett bevekande förord af honom sjelf, till den ende högt uppsatte vän han egde, en prelat och derjemte en af domrarne i Sacra Consulta. Denna domstol har bland sina öfriga åligganden äfven det, af uppsigt öfver fängelserna. Den domare, till hvars deltagande man vädjat, besörjde en ransakning rörande denna fånges sak, och namnet Orazio Mancini genljöd i domstolens embetsrum. Den väckta uppmärksamheten blef hans räddning. Stackars Orazio hade blifvit bortglömd! Sedan han nu en gång väl blifvit återkallad i sin domares minne, letades han i det ena fängelset efter det andra och blef slutligen återfunnen. Anklagelsepunkterna emot honom voro betänkliga nog, men ingen kunde bevisas; hans namn hade.