Aftonbladet – 4 juli 1861, sida 1

gaf verkmästaren de noggrannaste föreskrifter och begaf sig derefter på väg till Rom, jemte sin lilla Paolo. . Örazio var nu en statsfånge, anklagad för att hafva hållit tal för en upprorisk folkhop på ett allmänt torg med afsigt att uppvigla Cascatelles innevånare lill öppen rebelliöon. Bianca hade att genomgå en ny pröfning efter sin ankomst till Rom. Den stackars frun väntade att skänka sin familj en ny medlem. Den tröttsamma, hastiga resan och hennes djupa själsoro omintetgjorde detta hopp och tvingade henne att tillbringa .de båda första veckorna i sin bädd — fjorton dagar, fjorton sekler vid denna tidpunkt. Ett bref till biskop Rodipani, ett bref, skrifvet under det djupaste lidande till kropp och själ, erhöll intet svar. Så snart hon förmådde röra sig, gick hon, trots läkarens förbud, dag efter dag för att erhålla företräde hos biskopen; hon kände ingen annan i den stora staden: monsignor var icke hemma; monsignor var upptagen af göromål; kunde ej taga emot henne — ville ej se henne. Hon lät icke afskräcka sig, det var ju för hennes makes skull. Under många dagar efter hvarandra fästades de förbigåendes uppmärksamhet af ett dödsblekt fruntimmer, som stod vid porten eler flera timnar satt på trappstegen utanför palatset Rodipani. Äntligen fick hon en dag se hans högvördighet, då han var på väg att stiga upp i sin vagn, och tilltalade honom. Han vände icke ens hufvudet åt henne, utan befallde blott kusken attköra. Bianca sprang framför hästarna och stod der orörlig, under det hon stadigt såg honom i ansigtet hela tiden: det låg intet trotsihennes blick, blott ett okufligt beslut. Monsignor, visst icke bevekt, men rädd för dessa båda stora mörka ögon som blickade på honom — ögon,