Aftonbladet – 3 juli 1861, sida 3

hos de flesta italienska patrioter och anhängare af 1789 års franska revolution, af hvilka äfven Orazios far varen. Det är ock ingalunda svårt att fatta, ja icke ens att till en viss grad ursägta denna känsla af bitterhet emot aristokratien. Den hade sjelf ådragit sig densamma, mindre genom missbruket af sin makt än genom det förakt der förvärfva sig. Det adertonde: århundradet vär, Syn nerligen emot sitt slut, ingen gyllne ålder af arkadisk oskuld — snarare motsatsen. Ej för Italien ensamt — der rådde mycken löslighet i moral, mycken tygellöshet i seder, men rättvisan bjuder oss att säga, det den ej var: inskränkt: till någon viss klass; det onda åt sig mer och mindre djupt in i hela samhällskroppen; det kan emellertid icke förnekas, att otro och grof sinnlighet till en början haft sin grund och ganska tydligt Sept omkring sig inom de högsta klasserna, hos hvilka de lägre alltid söka ett mönster och hvilkas exempel utöfvarett så obestridligt inflytande på Jen allmänna moralen. Detta var anledningen till Alfieris kraftfulla anklagelser, Goldonis och Parinis snillrika gyckel, härifrån deras förklarade hat mot Patriciatet, värdt allas deras afsky och förakt, som ännu hade sen skymt af ättskänsla. Det ärelösa fallet af halföns tvenne aristokratiska välden: Genua och Venedig, som inträffade straxt derefter, ger i sanning ett klart bevis på vidden af deras förfall och) huru ringa makt de genom sina våldsamheter och bedrägerier ännu egde öfver de styrda. Det är emellertid sannt, att en god förändring småningom hade inträffat i detta, som i-andra afseenden, sedan denna tid. En renare moral -håäde , spridit: sig genom alla klasser; många af adeln hade afskakat sin tröga liknöjdhet och vaknat till höga och