Aftonbladet – 3 juli 1861, sida 2

vika. Markisen förde bort sin Bianca i triumf. På dtta vis kommo de till Cascatelle och bosatte sig derstädes — icke i det gamla förfallna hemmet, en bostad, endast lämplig för flädermöss och ugglor, utan på den lilla förpaktaregården straxt bredvid. Der lefde de på ett litet underhåll — en almosa af. biskopen. Bianca, den lilla halft barnsliga husmodern, skötte med skicklighet och kraft hushållet och skapade ordning och trefnad omkring dem, medan den gamle narren, hennes far, in pelto svor öf ver sin brör och förslöste sin tid med att åfinna dåliga planer för att reta denna ror. TrEDIR KAPITLET: På förhand kändt af läsaren. Markisen och hans dotter hade lefvat på förpaktaregården nära fem år, då Orazio Mancini vid sin fars död måste lemna sina studier i Rom för att bosätta sig i Cascatelle. Och så hände det, att då den unge mannen företog gina ströftåg till bergstrakten, hade han intet annat val än att både på bortoch hemvägen gå förbi Rodipanis tarfliga bostad; och som: den gamle markisen äy ehuru blott femtio år gammal, gick denne så lutande och var så gråhårig som om han hade varit sjuttio år) — nå väl, som den gamle markisen för flera timmar brukade sitta på en träbänk utanför dörren och sola sig, så var det nästan omöjligt att Orazio skulle kunna passera obemärkt. Det var endast en naturlig sak att de helsningar som en vanlig höflighet fordrade, skulle vexlas dem emellan och mer än ön gång. hade den unge mannens ord: od Morgon, herr markis, till svar på dennes: god dag doktor, framkallat ett genmäle. trån den gamle ädlingens läppar, som ljöd ungefär