Aftonbladet – 3 juli 1861, sida 2

Bianca yttrade derefter enkelt och bestämdt sitt beslut att följa med sin far. Abbedissan gjorde, som man lätt kan föreställa sig, många invändningar. Biancas uppfostran var ännu icke fulländad; Bianca var för ung, för att sjelf afgöra denna sak — i alla händelser kunde abbedissan icke tillåta henne att resa, utan att förut rådgöra om saken med någon lämplig auktoritet. Markisen önskade få veta hvilken auktoritet den vördade modren satte framför den faderliga myndigheten i ett sådant fall. Abbedissan svarade med några mörka vinkar om fäder som genom sitt uppförande hade förverkat sitt föräldravälde. Vid denna hänsyftning förlorade markis Rodipani tålamodet och gick direkte till polisministern. SJag är färdig att lemna Rom, sade markisen, men först måste jag hafva min dotter . tillbaka4. Den höga embetsmannen förnekade all afsigt att göra något intrång i den faderliga myndigheten; han måste endast förvissa sig om den unga damens egen verkliga önskan och denna visshet skulle lättast kunna vinnas genom en fullt ojäfaktig persons bemedling: Den ojäfaktiga medlaren befanns vara biskop Rodipani, som ej förr blef underrättad om saken, än han i stor hast skyndade till klostret. Listiga frågor, SA smicker, mörka varningar, öppet hot — allt hvad en abbedissas och en, biskops fintlighet i förening kunde ttänka, för att dermed locka. eller skräma ett fjortonårigt barn, det motstod detta barn för flera timmar, utan att gifva vika, ja, utan att för ett ögonblick blifva vacklande i sitt beslut. Jag följer honom af egen fri viljaX, sade hon, han är min far. Ett enkelt. skäl, som har, sin stora vigt i ett barns man. Biskopen in partibus och modren abbedissan funno detta och gåfvo