Aftonbladet – 3 juli 1861, sida 1

välvilja och godhet voro ingalunda, åtminstone i hvad som angick hans bror, bland de kristliga dygder som prydde den fordna assistant-segreto, numera domherren Rodipani. Från deras första barndom hade broderns sträfva sätt och myndiga ton retat markisen, och den bitterhet, som redan då uppkommit mellan Bföderna, hade, alltsom de sjelfve växt upp och tilltagit i styrka, äfven blifvit större och starkare. Man brukade också säga om den yngre Rodipani att han var en hemsökelse på sin äldre broder för synden att vara den förstfödde. — Vare dermed huru som helst, så är det åtminstone säkert, att domherrns vrede var stor, och de ord, hvari han uttryckte den, högst sårande, vid underrättelsen om hvad han kallade familjens vanheder. För detta gardesofficern knäppte med fingerna åt familjen?, svor på att han icke tänkte låta tyrannisera sig af tonsuren och gick sin väg. Under mer än ett år voro bröderna så godt som döda för hvarandra. Efter denna tids förlopp erhöll markisen begäran om ett möte från domherrn, hvilken stel, kall och formlig som en domare tillkännagaf huruledes han — för ingen del af personlig välvilja, utan af aktning för det namn de buro — hade sökt och funnit ett medel att lyfta markisen ur det djup af förnedring, hvari han sjelf störtat sig. Medlet var naturligtvis ett godt giftermål, hvilket för femtio år tillbaka betydde precist detsamma som i våra dagar, nemligen ett rikt giftermål. Må hvar och en sjelf tänka sig med huru mycket nöje hans åhörare skulle lyssha till ett förslag, grundadt på så mycken välvilja och framstäldt med så mycken känsla. eHan såg deri, svarade markisen med såmmanbitna tänder, ett nytt bevis på den i