Aftonbladet – 2 juli 1861, sida 3

IVA UUVL IVi0la IUVJÄRGS SVAd BRUNA I Fust ning af. Rom. : BLANDADE ÄMNEN. En sannfärdig anekdot. (Ur Östgötha Correspondenten.) Inom vårt lands an kretsar torde man hafva sig bekant, att Linköping är stamsätet för den uräldsta orden i verlden, nemligen för Drabbisorden. Om ordens traditioner ej missleda, hvilket vore alltför förmätet att förmoda, var Drabbis-orden till före verldens een så väl som den ock skall bestå allt intill tidernas ända och. något längre. Ordens mysterier omfatta också hela universum och hela menskligheten. Vaggan är Drabbis-ordens första pröfvograd, grafven dess sista. Emellan vaggan och grafven ligger Drabbis-ordens synliga verksamhet, dess osynliga ligger bortom dem. Drabbis-ordens väsende är nastan mera osynligt, än synligt. Sålunda bära dess ledamöter redan här!i tiden osynliga kronor på sina hufvuden ochosynliga purpurmantlar på sina skuldror, under det de i synlig måtto tra:ka sin lefnad fram som ganska vanligt och tarfligt folk. Orden omfattar båda könen; något tysthetslöfte påkallas ej. Af det täcka könet finnas sålunda ledamöter ända ifrån natur-drottningar till natur-mamseller och natur-fröknar. En rikare orden än Drabbis-orden finnes ej heller; ty ingen orden kan utdela så stora och mäktiga förläningar, som den. Hela universum står till dess disposition. Det finnes ock Drabbis-furstar, som till förläning erhållit, ja! ända till det himmelska riket, och furstinnor med förläningar af morgonstjernan och aftonstjernan, af Paphos, Naxos, ja! till och med af Goda hoppsudden och Calcutta m. m. Såsom ett ojäfaktigt vittnesbörd för denna ordens höghet, ålder och värde, kan nämnas, att, enligt de allvarligaste och grundligaste forskningar 1 dess annaler, sällskapet Par Bricoll lärer ha blifvit instiftadt af Drabbis-ordens förste vaktmästare, då han — för sin emanicipationslusta — fick afsked på grått papper. Men nog härom, nu till anekdoten. Vid ett tillfälle för pågot öfver 30 år tillbaka Nr sig Drabbis-ordens odödlige härmästare i hufvudstaden. Under detta sitt vistande der sammanträffade han med en amerikanare, en yankee från Newyork, till sin verksamhet grosshandlare, framför allt redare för ett stort antal fartyg. . Härmästaren, som fann behag i mannen, inke gde honom vid ett högtidligt ögonblick i oren. Enär en sådan invigning bland härskaror af osynliga bröder utan allt tvifvel utgör den högsta ära, som en dödlig kan erfara, fägnade oc smickrade detta storligen vår yankee. Lifvåad af sådana känslor, aflade han den högtidliga försäkran, att det första nya fartyg, som han byggde, skulle, härmästaren till ära och stunden till hugkomst, bära härmästarens namn. — Gör ej det, talade härmästaren likväl visligen. Jag bär icke högt upp vattnet och vattnet bär icke heller upp mig, med ett ord, vi älska ej hvarandra. Var förvissad om att det fartyg, som du gifver mitt namn, skall gå förloradt innan det hinner första hamnen. afvet skall hämnas det förakt jag alltid visat vattnet. Lika mycket, svarade yankeen, det skall dock ske. Aratal gingo: För omkring 15 år sedan återkommer en af härmästarens vänner från en badsejour i Warberg och berättar, att han under .sina utflygter från badstället tillfälligtvis kommit till en holme, hvarest en fiskare bodde, hvars namn han uppgaf, och der blifvit öfverraskad af en öfver spisen hängande svart tafla, på hvilken -härmästarens kända namn fanns utsatt i stora förgylda bokstäfver. På förfrågan hvad detta ville betyda, upp, af fiskaren att det var sista spillran, som räddats af ett fartyg, hvilket för flera år tillbaka förlist i östra skärgården. Härmästaren erinrade sig då yankeens löfte samt anmodade tid efter annan vänner och bekanta, som begåfvo sig till. badorten, att taga närmare reda på förhållandet. Det ena året förflöt likväl efter det andra, utan att någon vidare underrättelse erhölls. För några dagar sedan anlände en resande hit från Göteborg. Inbjuden af några vänner, sammanträffade härmästaren med honom. Under prat och glamm påminte den resande om det uppdrag han för några månader sedan erhållit, att taga reda på nämnde svarta tafla, och berättade, att han gjort allt möjligt för ätt få reda på saken, samt omsider lyckats finna fiskarens Postad, der han ock ganska ordentligt funnit taflan med härmästarens namn. Taflan, som högtidligen öfverlemnades till härmästaren, finnes nu förvarad, såsom en bland de få synliga klenoderna i Drabbis-ordens eljest osynliga museum. : Hvar och en kan sjelf öfvertyga sig om sanningen häraf. På det svarta namnbrädet, som är cirka en och en half alWlångt och omkring 1 qvarter bredt, står med förgylda bokstäfver: EF.B Namnet är fullständigt utskrifvet. Fartyget, från Newyork, destineradt till Göteborg. lärer ha förlist utanför Warberg omkring ett år efter den tid, då löftet gafs. Eget nog att det förliste på svensk kust, att endast tafian med hamnet räddades, och att detta efter en tid af 30 år skulle falla i härmästarens egna händer. För orden vittnar det derom, att allt förgår, men Drabbis består. NS — Garibaldis sednaste äfventyr. Helt nyligen, under en storm, var ett fartyg nära attstranda på Caprera. Garibaldi kastade sig i en båt, rodde ut till fartyget, tog -rodret och räddade Tr bo il