Aftonbladet – 2 juli 1861, sida 2

Jag! utropade Paolo med en röst, liksom då man hastigt väcks upp. från en dröm. Ja, fortfor ehgelsmannen; förbanna mig såsom orsaken till alla dina bekymmer. Skulle du ej varit lycklig om icke jag hade funnits? Jag är van vid en sådan slags erkänsla. Gå på förb—4 Paolo sprang fram till sin vän, slöt båda hans händer uti sina: och såg in i Mortimers ögon med sina vänliga blickar, under det han utropade: förbanna dig! Är du vansinnig, Mortimer? Skulle jag förbanna dig, min vän, min andrez far! Hur kan du ens uttala så rysliga ord? Tänk ej mer på mitt dåraktiga tal; anse mig ej för så otacksam — du får icke det! Jag vill göra allt hvad du önskar. Sätt mig på prof. Säg blott ett ord, och jag kastar mig hufvudstupa ned på gatan. Sätt mig blott på prof! Och der stod Paolo, dödsblek, med darrande händer, ögonen fyllda af tårar — en sann bild af den passionerade sorgen, Mortimers hastiga känsla af harm eller måhända af sorg — kanske ock af dessa båda känslor : gemensamt vid vännens anklagande uttryck af saknad, var lyckligtvis icke stark nog för att endast kunna besegras genom ett så hjeltemodigt och häftigt medel som det salto mortale trån tredje våningen vid Via Frattina, hvilket den förolämpande föreslog. Han nöjde sig med att godsinnt säga: Ja, ja! alltid fallen för ytter igheter. ! Och så förmodar jag att det äfven skall för. blifva till slutet på visan. Seså, friskt mod nu, och låt mig höra hvad du finner för fel! med denna grupp. i Jag skall genast säga dig det4, sade! Paolo, som fann det svårt att genast besegra sin rörelse. Alltid fallen för Yytterligheter — a, du har rätt; jag bl gs för mig sjelf. Im du bara ville blifva Liet otålig och fara it i häftiga ord, för sällskaps skull, en eller unnan gång, så skulle det vara någon tröst. Men nej, du tar allting så kallt; ingenting An rycka dig ur din retsamma engelska egma.