Aftonbladet – 2 juli 1861, sida 2

gar — oeh du förqväfver roten och källan till all mensklig förträfflighet. Kan du tänka dig en man, af qvinna född, sittande framför sitt verk och säga liksom Gud: Det är allt ganska godt? Nej, i sanning4, sade Paolo, du kan icke tro mig vara nog dåraktig att vänta mig finna hos menniskan, hvad som endast Gud kan ega — fullkomlighet. Hvad jag sörjer öfver och ogillar är min ytterliga oförmåga att på duken framställa det ideal — så ofullkomligt det ock må vara — som står så lefvande för min inre blick. Ligger då ej i sjelfva: sakens natur en förklaring öfver denna stridighet mellan din uppfattning af iden och dess framträdande i synlig gestalt?4 anmärkte Mortimer. Hvad är det väl för besynnerligt deriatt ditt ideal, en ren själens spekulation blir något fördunklad genom ten process den måste genomgå för att blifva en förnimbar verklighet? Hvad är att undra på, om det, andliga, då det iklädes materiens drägt, förlorar något af sin ursprungliga glans? Detta är en sak som jag hört dig sjelf medgifva mångfaldiga gånger. SJag medger att du har det, jag medger att du har rätt och jag orätt, inföll Paolo i en ton af ännu större nedslagenhet. Resultatet är der, och det bevisar att jag ej har anlag att blifva en god målare. Jag önskar att jag ännu vore en ritlärare, som hyrde ut min penna för tvåpaoli i timmen. Jag hade inga sådana inre strider då. Jag är trött vid dem. Jag var lycklig; men alltsedan du ingaf mig ärelystnad, alltsedan du föll på den iden att göra mig till historiemålare, har jag icke haft en enda timmas lugn. Det syntes en darrning kring de två djupa fårorna vid engelsmannens mun, medan hans röst, hittills mild och välvillig fick en lätt anstrykning af bitterhet, då han svarade: Nåväl; förbanna mig då nu med ens, om du behagar. 4