Aftonbladet – 1 juli 1861, sida 3

karne beskärd efter så många mödosamma år. Kristina tänkte nu mången gång på värdshusvärden i Beilstein, som på hennes bröllopsfärd prisat solskenets behag, då hon funnit storm och regn så uppfriskande. Nu var hon omvänd till värdeas åsigt. : Söndagsbullan från fädernehemmet i Ebersbach uppdykade åter efter en mer än adertonårig paus; förut kom han liten, som månans första fjerdedel på bordet, sedan allt större, liksom fullmånan, och slutligen väldig som en liten qvarnrsten. Pater Kapucinern fick väderkorn på kakan, till hvilken fru Kristina numera t. o. m. ibland spenderade kaffe på söndagseftermiddagen, och blet nu en stående gäst i Kullmans hus. på snart en tredje person äfven var närvarande, Berättade hon då med mycken humor och årligen tillväxande sagolika utsmyckningar historien om konserten i skjortärmarne.. Och lån t efter det Neubauer redan rumlat sig till döds, blef han dervid alltid tacksamt ihågkommen. Henrik Kullman rörde aldrig mer någon fiol. I kapellet blåste han oboö. Då han blef höfmusikus hade han likväl förbehållit sig att på synnerliga högtidsdagar deltagai koralen uppifrån tornet, ja, att då sjelf så utvälja den. Först då hans gamla tjenst tog slut, märkte han huru mycket den vuxit in: i hans hjerta, huru Kär den blifvit onam. Så blåste han då vid jul, nyår, påsk och pingst, och stadsboerna märkte straxt på den fullare, högtidligare klangen att den gamle Henrik Kullman åter stod uppe itornet. Men utom de ofvannämnda kyrkofesterna hade han äfven för en personlig högtidsdag utbedt sig första basunen. Det var på den 14 Juli, hans bröllopsdag. Då begrundade han väl, när han steg,upp vid morgonens första gryning, den underbara ledning, hvarmed Herren fört honom genom lidande till glädje, och fröjdade sig öfver den välsignelse, som icke vikit från hans hus, ehuru han grundlagt det i lättsinne, men sedan med mod och förtröstan till Gud stärkt och befästat det. Två ting var Ez som efter hans mening beskärt honom denna välsignelse — att ben ej blott upptagit brödet från vägen, utan med brödet äfven barnet, och sedan, att han i boridedottern