Aftonbladet – 1 juli 1861, sida 2

musikant, ty han hade blott en enda, likasom ni och jag.? Stadsmusikanten förskräcktes öfver sin bepröfvade galarocks möjliga profanering, och kapucinern var genast villig att berätta hvad han hade hört. Ett skönt väsen blef det för en timma sedan på Gyllene Lejonet, då Neubauer i er välbekanta röda rock började kritisera vinet. Slutligen begynte han att retas med en liten besynnerlig skräddare, också en främling här, som helt lugnt drack sitt krus, och då den förolämpade bevarande hans grofheter, fattade den berömde maöstron skräddaren i kragen, hängde upp honom vid hängaren i hans rock på en stor krok nära dörren och tröskade sedan på den lilla stackaren med ett seltservattenkrus, tills örat gick af och kruset föll i skärfvor på golfvet. ÅAskådarena skrattade åt denna syn, så att de kunnat spricka. Jag hörde i förbi gående larmet, och då vågade jag mig upp på förstugubron till värdshuset för att höra hvad som stod på, och då ... cOch en sådan slyngel har du låtit taga på sig din röda söndagsrock, Henrik!4 inföll fru Kristina. Det är icke rocken, som gör karlen, ehuru der tegelröda, min brudgumsrock, sedan aderton år varit en verklig hedersrock, svarade stadsmusikanten lugnt. Men nu skall jag heller icke mera tro, att den der patironen kan öppna vägen till Wien för min Fredrik. Hvad jag var för en dåre, som ens för en stund trodde på den lättsinnige krabatens skryt och lögner.? : Hyvad är det ni ta.ar om? frågade kapucinern nyfiket, och stadsmusikanten berättade honom huru Neubauer hade lofvat att förskaffa -hans Fredrik en gynnare, så att han kunde få fara till Wien och der genomgå en nyttig skola i musiken. Munken antog en allvårsam min, strök sitt långa skägg och svarade gravitetiskt: Herr stadsmusikant! Folk, som man minst tror det om, kunna också mången gång tala