Aftonbladet – 1 juli 1861, sida 2

föringen stel och tvungen. Jag bönfaller derföre min nådigste herre i min väns namn, att, då han nu skall aflägga första profvet i sin konst inför en-så hög kännare, ni täcktes hafva öfverseende med skjortärmarne, såväl som med allt det öfriga. j Fursten skrattade hjertliot. CBönen är beviljad! Hvad dock en sådan der musikus kan få för griller i hufvudet! Men flux till fiolerna nu! Stadsmusikant, jag fordrar mycket, af en duett i skjorlärmarne ! Då nu fader och son stämde sina instrumenter, var det eget att se, huru ledigt, fint och dock så blygsamt Fredrik visste att skicka sig) under det den gamle var så styf som om skjortärmarne varit en jernrustning och skyggt slog ned ögonen inför fursten, men på den nye hofkapellmästaren kastade blickar fulla ar dödligt raseri. Fru Kristina tappade alldeles hufvudet öfver hennes mans förmätenhet, alt spela auett inför furstens öron och den kritiska Neubauer. Kapusinerbrodern hade på hennes bön smugit sig derifrån, för att nere i slottet hos köksmästaren låna en rock. Duetien lät i början något stel och tvungen. Stadsmusikanten tänkte ännu mera på. skjortärmarne än på musiken. Dock när han åter stod öga mot öga med sonen, för-svunno dessa tankar. Det klingade småningom som vanligt; åhörarne glömdes bort.. Fredrik såg med barnslig öppenhet uppåt, den gamle såg ned på honom med blickar, som glänste så klart, alt man ej visste om det var af tårar eller af glädje. Ja detvar en duett! Den var det allraskönaste, som någonsin blifvit s eladti tornkammaren. Den som blott fått höra på med! Först måste stadsmusikanten glömma skjortärmarne, men nu såg sjelfva fursten dem icke mer. Väggarne återskallade af de lifliga bifallsropen, men de, hvilka de gällde, hörde dem knappt, så djupt voro de gripna af sitt eget pel cHör på?, sade nu fursten och fattade Kullman vid handen. Er son måste till Wien, till Italien, så att han blir en full