stan miste andan. och lade den ifrån sig, hade han också för längesedan blåst bort både tanke och besinning. Först på tredje dagen befann han sig åter i stillheten på sin tornkammare. Men med stillheten kommo också funderingarnc öfver de förflutna dagarnes tilldragelser. Och onr nu äfven den spegelblanka tennservisen, guld-myntet och den nya specieriksdalern vänligt logo honom till mötes, väckte docl denna syn genast en tanka på, huru bittert det vore, att han såsom skytt, deruti ham ingenting lärt och knappt sigtat, genast träffat. målet midt i pricken, under dei ban, åsom musikus, der han outtröttligt kärt och alltjemnt mödosamt sigtade efter målet, aldrig kunde träffa ens inom undra eller tre-dje ringere: MR Kristina märkte väl att den mörka anden kom öfver Saul, derföre ropade hon på sin. David, Fredrik, som just ötvade sig på sim fiol, i öfversta vindsrummet bland kråkboem straxt under tornknoppen. Han kom med! n fiol; och aen kloka hustrun frågade helt: stilla den nedslagne mannen, om han ej, till. allas deras förnöjelse, ville spela em duett med Fredrik?3 Stadsmusikanten strök med handen öfver ögonen, smålog och bejakade frågan. 4 Det var också verkligen något rätt eget, när de båda. spelade sina duetter. mn Kristina sade ofta: Jag önskade, att en riktig mästare en gång kom och fick höra det, han skulle visst berömma er. 30m vi redan veta, var stadsmusikantem mnars ingen hexmästare med fiolstråen, men när han spelade duetter med n Fredrik, då — och blott då — adlades hans spel underbart. Det var visserligen nkelt och äfven litet stelt som annars — if Tortinis stråkföring syntes ännu intet spår. — men det låg något så öändligt troJertadt och godt, en äkta tysk innerlighet — korteligen hela stadsmusikanten sjelf — : spelet. Han hade nu blifvit medveten om. den stråklöring som var honom medfödd,