VOL UMUER ORD VI Halla -UCHOUIC IOP Vär rättighet och vår pligt att bruka vårt förnuft uti alla ämnen, de religiösa frågorna härifrån icke undantagna, och göra detta just derföre, emedan vi hålla före, att den gudomliga sanningen aldrig kan upplysa eller leda oss, om hon ej med klar insigt och med fullt erkännande omfattas af värt förnuft och vårt samvete samt göres till vår egendom. Vi tro, att då Gud gifvit oss dessa till vår andes ögon, det. vore lika orätt och förvändt att icke bruka dem, som ville man midt på ljusa dagen binda för ögonen och fatta en annans hand för att låta leda sig. Vi tro, att derförutan den gudomliga sanningen väl kan fjettra vår själ, ja möjligen äfven uti många fall missleda oss, ihågkommande den gudomliga mästarens ord: När. en blind leder en blind m. m.3 men aldrig blifva ett ljus, som leder oss på vår lefnads stig. Med denna vår fulla och fasta öfvertlygelse anse vi oss ingalunda vara i strid mot bibeln, utan tvärtom stå på god biblisk grund, emedan denna uppmanar att pröfva allt och behålla det HH t är, atticke vara menniskors trälar och låta vårt samvete tillfångatagas af några förgängliga stadgar, samt, då han kallar Christus vägen, sanningen och lifvet, på samma gång tillropar oss: I skolen förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria. Skall detta nu kallas rationalism, så tillstå vi, att vi då gerna vilja räkna oss och anse för en heder att räkna oss bland rationalismens varma anhängare. Teologien har på sednare tider och synnerligast under de sista decennierna gjort oerhörda framsteg. En ny reformation står för dörren, mer genomgripande än den, som sxedde genom Luther. Vi anse för en pligt — då vi, så vilt det i ett politiskt blad kan vara görligt — i korthet söka redogöra för hvarje frarpsteg på alla menskliga områden — att fästa uppmärksamheten på allt, som häntyder på något märkligt framsteg i religiöst och kyrkligt hänseende, och hafva ur sådan synpunkt äfven fäst uppmärksamheten på Colanis förenämnda arbete. Nu är naturligt, att många dogmer, som af ålder varit omfattade som absolut vissa, ofelbara trossatser, härunder kunna ganska betydligt modifieras, ja, möjligen helt och hållet bortmönstras. Vår tids hela åskådningssätt är förändradt. För forntidens folk företedde sig i hela slägtets gång en försämring, ett sjunkande och ett fall från en försvunnen gyldene ålder till den närvarande hårda jernåldern. Hela menniskoslägtet, fallet från sin ursprungliga renhet och fullkomlighet, var ett förtappadt slägte, som sjönk med hvarje generation allt djupare, och skulle så. varit hemfallet till en evig rörtappelse, om icke Gud i sin förbarmande nåd vidtagit sina utomordentliga anstalter for dess räddning. och härigenom öppnat en frälsningsmöjlighet för de förtappade. Af män med ett sådant åskådningssätt och i en tidsålder, då detta var allmänt rådande, utbildades den kristna san. ningen till bestämda kyrkliga dogmer och sattes i ett visst lärosyst m. Vi deremot, vi se 1 hela vårt slägtes gång ett beständigt framåtskridande, och då man i detta ljus betraktar de dogmer, som man i kristendo mens första århundraden uppställde i enlighet med det då rådande allmänna åskåduingssättet och nnder det hemska tillstånd, den romerska verlden i sin upplösning företedde — i hvilken helt annan dager än för dem måste ej dessa dogmer ofta framställa sig! Emellertid kan detta åskådningssätt ännu ingalunda betraktas som ett fullkoma ligt förgånget, minst uti kyrkligt hänseende. Vi undra derföre icke, att många liksom Wäktarån med en viss helig pietet betrakta dessa dogmer, hvilka för dem så sammanflätat sig med hela deras religiösa åskådning, att de med uppgilvandet af någon punkt i det gamla dogmsystemet anse kristendomen sjelf undergräfd i sina grundvalar. Vi skulle tvärtemot vida mer förundra oss, om så icke vore. I enlighet härmed måste vi äfven tyda Wäktarens anmärkningar mot Colani. Han tillerkänner honom sedligt allvarX, utom andra förtjenster. — Men detta oaktadt äger han om honom i den nyss aniförda inledningen, att han icke fordrar, att menniskan skall helt och hållet öfverlåta sig åt den gifna sanningen, utan öfverlemna mycket åt det enskilda godtyckett. Men detta måste naturligtvis tydas enligt Wäktarens ståndpunkt och sätt alt se. Colani kan nemligen icke fasthålla den gamla inspirationsteorien. Han har ej kunnat förbise, att äfven bibelns böcker, nya testamentets skrifter härifrån icke undantagna, oaktadt sitt gudomliga innehåll, hafva antagit en viss prägel och färg af den tid, hvari de blifvit skrifna, och lika litet kan han med sitt förändrade åskådningssätt fasthålla såsom eviga sanningar alla dogmer, dem kyrkan i en förfluten tid har uppställt. Men att i Wäktarens ögon detta måste framstå som ett godtycke, fatta vi ganska lätt, änskönt man annars svårligen skall finna en författare, som strängare fasthåller sanningens principer och med mer allvar yrkar på deras allsidiga tillämpning både i det of fentliga och enskilda lifvet. Af samma orsak finna vi äfven ganska förklarligt, att Wäktaren anser honom oklar och sväfvande, emedan Colanis ståndpunkt och åskådningssätt är honom alldeles fremmande. Till. följd af sjelfva ståndpunktens olikhet är det naturligt, att Wäktaren enligt en an nan norm bedömer en religiös skrift, än vi på vår ståndpunkt. För Wäktaren är en sådan skrift god i mån af hennes öfverens