Nej, så är det ickeX, svarade han. Ser du, när jag förr gick öfver slottsgården och hoftrumpetaren i sin galonerade rock stod på den höga trappan framför matsalen, smattrade sina fanfarer och kalll:ide de höga ring till bords, så tänkte je: Den der har det bättre än du, om duifrockså kan blåsa lika bra som han — en fittare tjenst, en vackrare rock, mera penninfnar och större anseende! Och jag var en åsk:, och beflitade mig i hemlighet om att f; plats som andre trumpetare efter honor Jag ville åter en äng komma fram i förlden — icke sannt, Kristina, det hafva vi f,edan många gånger velat! — Jag förteg het för dig, ty Jag ville göra dig en öfverfekning. Men nu är det förbi med det hogpet, ty jag är blott en Solärd trumpetaref som man nyss sagt mig, jag har stulit min, konst, emedan jag ej har mästarbref och ,fgill från skrået. Dock, hvad skadar det? Räck mig pojkungen, så att jag får kyssa honom, han kan måhända en gång blifva eh lärd trumpetare, ig ser honom redan i galonerad rock stå på den stora slottstrappan. Men jag vill under tiden blåsa min koral för de fattiga och ringa, så att klangen från tornet kan förmana, trösta och uppmuntra dem, som om den komme från sjelfva himmelen; det är dock något helt annat, än om jag med en gällt skallande trumpet kallade gäster, som aldrig äro hungriga till bords. OQO, Kristina, din salige fader hade rätt; stadsmusikant skall jag förblifva si länge jag lefver, och det fins heller ingenting, som går upp deremot, när n sådan hustru som u råder deruppe i tornet! När dansen skulle börja var stadsmusikanten redan åter tröslad, och han blåste så fröjdefullt, som om det icke funnes några lärda trumpetare (ill här i verlden. Den andra marknadsdagen förgick i ännu trägnare arbete och ofo för honom; ty då dansades ännu längre! och vildare,fdå brus jublet först rätt löst, .Oboön lemnade musikanten ingen ro, och när han slutligen näs