nyutkomna skrifter. — Litteraturoch konstnotiser från utlandet. Ytterligare om Colani. Tidningen Wäktaren har i sina två sista numror ett slags recension öfver Colanis religiösa föredrag. Då vår ärade medbroder särskildt ställt denna artikel till oss (såsom han numera icke sällan gör vid behandlandet af religiösa frågor) med anledning al vår artikel i n:ris 40 och 46 rörande samma arbete, anse vi oss äfven uppmanade ati med några ord bemöta artikeln. Vigörs detta, utom för sjelfva ämnets vigt, äfver derföre att artikeln är hållen uti en lugp och hofsam ton och uppenbarligen visar. att artikelförf. från sin ståndpunkt med oväld vill bedöma arbetet. Sjelfva inledningen till Wäktarens artikel är ganska märklig. Den lyder: Uti den närvarande tiden, då, genom förökade insigter uti naturens lagar och deraf följande industriella uppfinningar, förvärfskällorna blifvit mångfaldigade och de materiella intressena fått förökad vigt, har den barmhertige Guden, till en motvigt emot det jordiskas mäktiga inflytande, med sin nåd allt kraftigare hemsökt menniskorna, så att de himmelska och andeliga tingen börjat efterfrågas mera allmänt ock allvarligt än utien föregående tid. De religiösa frågorna påtränga sig alltså oemotståndligt, och hvar och en måste härför göra sig någon reda. Då nu kristendomens mäktiga ljus träffar ett mullvadsöga, som är uppfyldt och skumt af blott jordiska föremål, och dess sedelära allvarligt bestraffar lustarnes slaf; så är det icke underligt om sådana jordiska sinnen söka lösningen af de religiösa frågorna genom att lyssna till sådana läror som herrar Cramårs, Selanders och Liljas. Men dylika bittra och orena källor kunna dock icke släcka den religiösa törsten hos andra än dem, som vilja blifva qvar i sin råa okunnighet eller icke afstå ifrån ett sedeslöst lif. Hvar och en hos hvilken själens VA men og blifvit kalladt till lif, och som icke finner sig tillfredsstäld af de jordiska föremålen, om de ock till en tid lockat och berusat, hvar och en med något sedligt allvar och eftertanke, ser sig om efter något bättre; men om han då tviflande och oviss icke med ödmjukt sinne vill fullt öppna sina ögon för den gudomliga sanningens Tö så är det gifvet att en sådan författare som Colani skall hänföra, dels for de förtjenster som han onekligen eger, dels derföre att han icke fordrar att menniskan skall helt och hållet öfverlåta sig åt den gifna sanningen, utan öfverlemnar mycket åt det enskilda godtycket. Ifrågavarande arbete har: alltså blifvit helsadt med stort loford, såsom isynnerhet passande för de bildade klasserna. Vi torde icke misstaga oss om Wäktarens mening, om vi pådet sätt tolka det ödmjuka sinne han fordrar, att menniskan ovilkorligen måste antaga allt det, som bibeln enligt ett visst ortodoxt kyrkligt system skall lära, huru mycket än hennes förnuft och samvete, ja uru mycket än alla vetenskaens resultater må resa sig upp deremot. an hon det icke, bör hon dock aldrig på minsta sätt ge luft åt sina inkast, om de än stödja sig på de mest afgjorda vetenskapliga grunder, utan, ödmjukt erkännande sitt förnufts förblindelse, dock söka omfatta och hålla det för ofelbart och visst, som utal Gud, d. ä. af den ortodoxa kyrkan och kyrkliga majoriteten på deras möten för många århundraden tillbaka blifvit lärdt. Men uti detta hänseende skilja sig våra åsigter — och detta är sjelfva utgångspunktea i vår tids kyrkliga strider — ifrån Wiktarens. Vi akta förnuftet äfven. som en gudomlig ålva. Vi anse samvetet och förnuftet för