sjelfbekännelser förnimmas i Paris är lätt att gissa. Den förmente, minchenkorrejöpondenten till. Moniteur Universel (f. d. I medarbetare i den säligen afsomnade Strassburger korrespondenten), hvilken naturligtvis i Paris tillverkar sina elucubrationer samt erhåller sin betalning ur de hemliga fonI derna, skänker nämnda stater de varmaste loford och kastar tadlande sidoblickar på Preussen. Här i Berlin ser det nu något bättre ut. Den kris, som junkerpartiet hoppades kunna åstadkomma genom hyllningstesten, har åtminstone blifvit uppskjuten: Hade det gått efter de feodalas önskningar, så skulle kretsständerna kommit att afgifva en hyllningsed, hvilken skulle ha trängt den af kamrarna aflagda i bakgrunden, gifvit författningen en örfil samt åter hjelpt det ruttna feodalväsendet på benen. Ministeren kunde icke, trots sin vanliga mer än stora eftergift och svaghet, ingå härpå utan att bryta med hela sin föregående bana. Hon förblef fast i sitt motstånd, och om också konungen ännu icke helt och hållet uppgifvit planen, så är det likväl all utsigt till, attde feodala intrigerna äfven denna gång skola sluta med junkrarnes nederlag. På de sista dagarne ha här i staden åtskilliga konflikter förefallit mellan gatupöbeln och polisen. Excesserna, till hvilka alls ingen synbar anledning fanns, antogo stundom en så allvarlig karakter, att konstaplarna måste begagna blankavapen. Det åstås att feodala ppor ngar af pöbeln ågo på botten, i ändamål att inbilla höga vederbörande, att den tillförordnade polispresidenten herr von Winter, hvars hofsamt liberala åsigter äro en nagel i ögat på junkrarne, icke är sin plats vuxen eller i stånd att upprätthålla ordningeni den preussiska hufvudstaden. På förbundsdagen i Frankfurt är det ännu allljemt samma elände. De officiella redogörelserna i tidningarna för den höga församlingens sessioner på Erschenheimergatan läsas knappt; de öka blott de berghöga makolstarna ar, som i mer än 50 år upp: stapplats i det tyska förbundsarkivet.