lycka — ty nu sutto äfven hustru och barn vid hans sida och välplägade sig af hjertåns lust —; då kom hoftrumpetaren, en ståtlig man, men med ett väderbitet röfvaransigte, bakom hans stol och hviskade i det han vred på sina långa ungerska mustascher: Herr stadsmusikant, ett ord!? hvarvid han drog honom litet åt sidan. Ni har lemnat in en ansökan om tillstånd att få blåsa med oss vid den furstliga taffeln. Men pass! herr stadsmusikant, ni hade dock bort veta, att jag och mina kamrater äro Sutlärda trumpetare, medlemmar af dtrumpetareskrået; som erhöll sina privilegier redan anno 1623 af kejsar Ferdinand, och att vi ej få tillåta någon blåsa med oss, som ej genom bref. och sigill bevisat, att han är med i skrået. Ni blåser mycket bra, men hvar har ni lärt det? for ni växt upp i läran, som vi, eller har ni stulit er in i hemligheten af våra tungstötar, som är en edsvuren hemlighet inom skräet? Ser ni, om sjelfva öfverhofkapellmästaren Hasse i Dresden komme och sade till mig: Jag vill blåsa med dig;så skulle jag svara: Med förlof, maestro, ni må vara den berömdaste kompositör i hela Tyskland och Italien, och den bästa trumpetare till på köpet, men en olärd trumpetare är ni dock, och efter min skrå-ed får jag icke blåsa med er. Med dessa ord gick han och lät skyttkonungen stå der. Denna blef för en stund liksom bedöfvad af den långskäggiga bestens elakhet, som med flit just tycktes hafva inväntat hans käraste stund, för att förbittra den med ett ännu en gång felslaget hopp. Han gick tillbaka till sitt glas, och förde det till munnen med ett så bedröfligt ansigte, som om det goda vinet varit ättika. Då eade hans hustru, som gerna helt obemärkt ville hafva reda på hvad hoftrumpetaren sagt: Du är då en rigtig tok, Henrik! När det sön dig illa, är du vid godt mod, och när lyckan en gång kommer till dig, vore du färdig att, gräta.