Uirikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 24 Juni.Den Rhenförbundslystnadernas pestböld, som sedan någon tid utbildat sig å tlera af de medelstora och de mindre tyska hofven, har ändtligen under den offentliga kritikens sond öppnat sig. Kusin Michel, som länge tviflat på det ondas tillvaro, står nu förfärad framför det blottade såret och frågar halft förtviflad, hvad det skall bli deraf. — Nationalföreningens veckoskrift hade, såsom man torde erinra sig, frågat Wirtembergs-tidningen CStaatsanzeiger om den skulle nämna den höga furstliga person, som yttrat, att han hellre ville vara Frankrikes bundsförvandt än Preussens vasall, samt om den skulle tilllägga namnet på den höga tyska dam, som gråtande utbrast, att hon hellre i hela sitt lif ville äta potates än uthärda denna nesa? — En hvar förstod, att det förra syftade på konungen af Wirtemberg och det sednare på drottningen. — Efter en långvarig, misstänkt tystnad kröp ändtligen i StuttgarterMonitören för den 18 dennes en förklaring fram, hvari det efter hvarjehanda slingriga fraser, som skulle låtsas vara patriotiska, medgafs, att det vore en riktig åsigt, att ett efter nationalföreningens maximer organiseradt Preussen vore mera än det franska kejsardömet egnadt att inge de medelstora tyska staterna bekymmer! — Såsom skäl uppgifves derefter, att den tyska nationalkänslan aldrig skulle tillåta fransmännen att få fast fot på tysk mark eller att i längden sätta en tysk stats, vore det ock den minstas, politiska och faktiska tillvaro på spel... Det vill med andra ord säga: om fransmännen hota Tyskland, och de medelstora staterna icke ha annat val än att antingen göra gemensam sak med dem eller att underkasta sig Preussens ledning, så skola de:göra det förra — i förloppning att om fransmännen på detta sätt med tysk hjelp och tyskt förräderi nöjligen åter skulle eröfra en del af Tyskland, skulle nationalkänslan åter skaka dem ifrån sig, hvilket vill säga detsamma som att Tyskland då åter, likasom 1813, skulle släppa till sitt skinn för att befria södra Tyskland från främmande välde! — Man vet verkligen ej om man skall skratta åt denna bekännelses naivitet eller förargas öfver dess fräckhet. I Tyskland är känslan af förargelse öfvervägande och den stegrades, om möjligt, än ytterligare, då Darmstadts hoftidning följande dagen instämde med Wirtembergs Staatsanzeiger. Med hvilken skadeglädje dessa skamliga