bukett, som räckte från mellersta knapphålet. i rocken ända upp till näsan, och då fursten sjelf skakade den öfverlyckliges hand och presenterade honom för furstinnan och foga såsom skyttkonung. Sedan ommo de fyra pagerna uppmarscherande och framburo det första priset, som bestod af ett dussin tenntallrickar, tolf skedar, knifvar och gaflar, soppskål, fat och karotter— alla bordskärlen af nylt glänsande tenn — och i saltkaret hade fursten lagt en dukat och furstinnan en Nassau-weilburgisk specieriksdaler, med 1778 års pregel. Allt detta tog borgmästaren ur pagernas händer och öfverlemnade högtidligen åt stadsmusikanten. Huru. förklarades ej den mångbepröfvade mannens ärliga ansigte, då han höjde po kalen, förstulet kastade en: blick bort till sin Kristina och barnen, och sedan tömde den, tillönskande fursten och hela det furstliga huset samt den goda staden Weilburg allsköns lycka och välgång! Han ville nu återvända till sin plats och återtaga sin oboö, men borgarne tilläto det ej, sade att hornet vore dem musik nog, och drogo stadsmusikanten med sig in till skänkborden i det stora festtältet. Huru vänliga visade sig nu icke här inför fursten många, som annars icke-ens sågo åt den fattige stadsmusikanten! Till och med några hofkavaljerer kommo fram, klingade med skytt-. konungen och kallade honom : kära Kullman och Shedersvän.4 Men detta varjust samma personer, som hittills aldrig tackat honom eller låtsat se, när han helsade dem på gatan; men stadsmusikanten hade lik-! väl ej upphört dermed, ihågkommande her rans löfte, att om vi helsa någon som är det värd, kommer den frid vi önska honom öfver hans hufvud; men är han det icke värl kommer vår frid tillbaka till oss igen. Men älven denna glada stund skulle ej stadsmusikanten få njuta oförbittrad. Just då han frossade i ekudjene fuliaste öfvermått, då ingenting tycktes fattas i hans