Om morgonen tågade borgarena först ut till skjutbanan med den fursten, hvilken rättigheten att skjuta första skottet tillkom, såsom stadens förste borgare, efter hvad hvarje fader med stolthet berättade för sin son. Han sköt det första skottet, han tömde den första högtidsbägaren, han dansade den första dansen, och således blef han äfven af weilburgarne prisad såsom den förste och ypperste furste i verlden. Stadsmusikanten i sin tegelröda galarock hade blåst marschen för tåget, ja för sjelfva fursten; nu spelade han vid skjutbanan, endast understödd af en hornblåsare, men om aftoneh skulle fursten och sedan hela borgerskapet dansa efter hans pipa. Kirmessan var alltid en stolt och ärofull dag för en stadsmusikant. Borgarena trädde fram efter tur, och hvar och en lossade sitt skott. Då lade äfven stadsmusikanten för ett ögonblick bort sitt instrument, och hornblåsaren fortsatte musiken ensam. Henrik Kullman var borgare i Weilburg, således hade han, i kraft af furstlig nåd, rättighet till ett friskott, och det lät han ej gå sig ur händerna. På muren framför skjutbanan satt fru Kristina med andra qvinnor och höll sitt yngsta barn på knäet; Fredrik -— i höst skulle det blifva aderton år sedan man funnit honom bakom stadsmuren — satt bredvid. med de båda större syskonen. Henrik Kullman sigtade blott ett ögonblick: nu smällde skottet af — han hade träffat midt i den svarta pricken! Hvem hade kunnat tro stadsmusikanten om att hafva en sådan bondtur, han, som blott en gång om året tog en bössa i handen! Krism hon höll på armen. Men huru stolt kände hon sig ej sedan då festens värdar framträdde för att bju da den lycklige skyitm hedersbägaren; stina spratt till, så häpen öfver sin mans scicklighet, att hon så när släppt barnet, då jde unga kirmess-tärnorna på hennes Henriks bröst fästade en ofantlig blomster