Kullman fick ingen befordran, men han blef dock alltid qvar på sin plats som stadsmusikant; han blef ieke ofta mätt, men han svälte icke heller, och när han blott spände sin byxrem två hål hårdare, så kände han ej mera af någon hunger, äfven med halftom mage. Som alla kommo mer eller mindre på obestånd under den långa krigstiden, så behöfde heller ingen blygas om han gick under. Stadsmusikanten försökte ungefär hvart tredje år att vinna befordran, men föll alltid tillbaka i sitt gamla räste i slottstornet. Och så tog han det, såsom om det skulle så vara, och förblef lika godmodig, trohjertad och opraktisk som förut; men han förblef nu också alltid er man. Om Kristina någon gång blef otålig, så sade hon: ?Guds välsignelse har ju dock kommit öfver 0ss med barnet och brödet — kanske icke så rikligen, som vi hade önskat — den hästen, som förtjent hafren, får den icke alltid; men du kan vara viss om att hvad vi här gått miste om blir 0s3 deruppe, för barnets skull, räknadt till godo — och det med ränta. I Tyskland hade det blifvit fred; blott fjerran i vester, på hinsidan verldshafvet steg långsamt ett hotande moln upp. Men så långt såg man ej från slottstornet i Weilburg. Sommarmarknaden, som började med den stora målskjutningen, var alltid en stor fest i denna goda stad, och högtidligen skulle den också firas år 1778. Det furstliga hofvet hade åter besökt sitt gamla residens, och de patriarkaliska småfurstarne läto just i detta årtionde strålarna af nådens solsken varmare än någonsin falla på sina goda borgare, likasom solen på högsommaraftnarne ofta ännu en gång skiner med en förvånande värme och glans straxt innan den går ned. Om hofvet ej vid den berömda Kirmessant i Weilburg likasåväl deltagit i jublet som borgaren och bonden, så hade man allsicke ansett den för någon Kirmessat,