Aftonbladet – 29 juni 1861, sida 1

vn ARILVULIV: EEE EEE AEEA STOCKHOLM den 29 Juni, Regeringen och representationsfrågan. Ve 5 Sedan vi visat, att regeringens ställning såsom regering fordrar ett representationsförslags utarbetande och framläggande; hafva vi att besvara den frågan, huruvida vidtagande af åtgärder för denna sak från regeringens sida är politiskt lämpligt, d. v: s. huruvida regeringen skall kunna med ett förslags framläggande uträtta någonting vid riksdagen, eller huruvida ej möjligen ett initiativ från regeringen i afseende härå skulle endast med misstänksamhet mötas från representationens sida och regeringens åtgärd således blott komma att försätta henne sjelf i en obehaglig ställning till representationen, hvilket skulle kunna menligt återverka på riksdagens verksamhet i öfrigt. Beträffande först frågan, huruvida regeringen kan uträtta någonting genom ett förslags framläggande vid riksdagen, så är, efter hvad vi förut anmärkt, detta satt utom allt tvifvel. Vi ha i en föregående artikel visat, att representationens allt vidsträcktare verksamhet varit en följd af dess närmare samverkan med regeringen och huruledes hvarje reformfrågas utgång merendels berott på det större eller mindre intresse) som regeringen visat för densamma, vare sig att initiativet utgått från regeringen: eller såsom ofta, ja till och med oftast från ständerna. Till följd af ståndssplitet har regevingen i viss mån måst öfvertågarollen af en representationen sammanhållande makt. Regeringen har derföre ofta varit i stånd att, då de: särskilda stånden ryckt hit och dit med en fråga, utstaka den medelväg, som sedermera blifvit antagen. Regeringen är derjemte bäst i tillfälle att förskaffa sig säkert omdöme om hvad den upplysta nationalviljan fordrar och, om den intager en opartisk ställning, framför någon annan utleta hvad som skall såsom sådan gälla. Ett förslag från regeringen skall derföre kunna förmedla de särskilda siåndsviljorna till en gemensam allmän vilja, medan hvarje försla från hågot särskildt stånd i och för sig skal af de öfriga stånden anses såsom företrädesvis främjande blott dess egna intressen. De i rv; (ringen tillhörande opartiska ställningen — hvilket är något helt annat än likn jd passivitet — förlänar derföre hvarje dess förslag en betydelse, som intet stånd, ingen riksdagsfraktion kan förskaffa sitt. Men oafsedt denna regeringens medlareförmåga har regeringen större maki och förmåga, än något eller några särskilta stånd, att genomdrifva sina förslag vid vår at ståndsoredan söndrade riksdag. Historien visar oss, huruledes vår urgamla? representation, trots uråldrigheten såsom sådan, föga kunnat uträtta. Förallt stort som skett i vår historia, ha vi att tacka nationalkänslan, då den blifvit ledd af samt åter gifvit kraft och ledning åt våre store män; Alla våra olyckor hafva varit följder af ståndssplitet, hvilket hellre än att medgifva en rättvis och billig fördelning af politiska rättigheter, om dertill fordratsuppoffring af egna obehöriga ståndsföreträden, lagt ett okontrolleradt välde i konungamaktens ellerett riksdagspartis hand. Betrakta vi våra statshvälfningar, så kan ej någon sådan uppgifvas, der ej ständssplitet och det första ståndets anspråk på företräde framför alla andra, på ett eller annat sätt legat till grund. å var 1680 års statshvälfning en följd af den förut herrskande adelns försök att göra bondeståndet till lifegna och undanskjuta den en lifsfråga för bondeståndets fria existens utgörande reduktionen. 5å söndersplittrades regeringens och statens styrka derigenom att frihetstidens statsförfattning grundades på enl i rådskammaren ensamt regerande och vid riksdagen dominerande adel och detta varade till dess de öfriga stånden blefvo medvetna af och kunde begagna sig af sin makt, då det första ståndet, i stället för att vidgå att de:3 ofrälse stånden kunde öfverrösta adeln och med erkännande af de öfriga ståndens rättigheter göra slut på ståndssplitet och ordna de särskildta stånden till ett samverkande; helt, kastade sig i konungamaktens armar och lät Gustaf III sjelf författa 1772 års tegeringsform. Samma orsak förefinnes till 1789 ärs statshvälfning, då de ofrälse stånden hellre än alt se en adel, som under flygande fanor konspirerade med fienden, gaf konungen enväldet för att rädda rikets sjelfständighet. Undersöka vi hvad som ännu idag är vår svaghet och vår styrka, så ligger den förra ofelbart uti ståndssplitet och den sednare uti den starkt rotfästade tryckfrihet, som gör det möjligt för en förnuftig nationalvilja att bilda och uttala sig och som efter 1840 bragt regeringen derhän, att den känner sig ha ett högre intresse än att genom ståndstyedrägten beherrska riksdagen, det nemligen: att söka åvägabringa någon sammanhållning;och derigenom uppnå några af de resultater, som den upplysta folkmeningen ovilkorligen fordrar från lagstiftningens sida. : Och då det är en sådan r Sringpolta som är egnad att ge samhället allt större styrka och förkofran, hvilket, utom af hvad vi förut i vissa frågor bevisat, dessutom synes af hr —Im—s skildring af! de sednare riksdagarne och den mängd lagförslag; som utgått från regeringen och blitvit af ständerna antagna, vare sig af regeringen opåmint eller till följd af framställda önskningar från ständernas sida; så frågas, om det är tänkbart. att regeringen ej skulle kunna